Rapport: Muslimska brödraskapet aktivt i Sverige

Joakim Magnå

Muslimska brödraskapet aktivt i Sverige

Muslimska brödraskapet har varit aktivt i Sverige sedan 1970-talet.

Det slås fast i en ny rapport som ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Enligt rapportförfattarna har delar av vänsterrörelsen och Miljöpartiet ”fungerat som sekulärt stöd” för det islamistiska nätverket.

Religionsforskare riktar hård kritik mot rapporten.

Exakt när Muslimska brödraskapet etablerades i Sverige är oklart. Men enligt en studie, som gjorts på beställning av MSB, har nätverket varit aktivt i landet sedan slutet av 1970-talet. Etableringen har skett successivt via invandring.

Bakom rapporten ligger bland annat Magnus Norell – forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik.

Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige kan spåras i informationsskrifter om islam från 1980-talet. I exempelvis ”Att förstå islam” ges uttryck för nätverkets ”klassiska ideologiska hållning”, enligt rapporten.

”Skriften innehåller alla de idéer som MB gjort sig känt för och den anger dessutom metoden för hur omdaningen av samhället i islamisk riktning bör gå till”, skriver rapportförfattarna.

Bland annat bör flickor kontrolleras hårt och muslimer följa andra regler än sekulära medborgare.

”Muslimska organisationer i landet uppmanas dessutom till att mobilisera sina krafter i en rikstäckande islamisk informationskampanj. Det uppfattas som en religiös plikt att sprida islam”, står det i rapporten.

Kritiseras av religionsforskare

Rapporten kritiseras av ett 20-tal religionsforskare, bland annat Anders Ackfeldt, Jenny Berglund, Johan Cato, Mattias Gardell och Simon Sorgenfrei.

I ett öppet brev skriver de att studien tycks utgå från att svensk islam är homogen och att svenska muslimer ”inom ramen för det svenska civilsamhället är på väg att skapa ett parallellsamhälle i konflikt med ett majoritetssamhälle vars värderingar man föraktar och som man avser att störta.”

Kritikerna vänder sig mot att rapporten ger bilden av den islamistiska rörelsen som en enhetlig och organiserad men samtidigt hemlighetsfull kraft.

”Detta är påståenden för vilka det inte anförs något empiriskt stöd. Det saknas helt enkelt källhänvisningar för avgörande uppgifter”, skriver religionsforskarna.

De tycker att det är allvarligt att Muslimska brödraskapet framställs ”som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation” – och att personer och muslimska organisationer i Sverige namnges och därmed också misstänkliggörs.

”En mer eller mindre dold struktur”

Rapportförfattarna menar att den mångkulturalistiska delen av vänsterrörelsen och Miljöpartiet i många år fungerat som sekulärt stöd åt Muslimska brödraskapet.

”Genom att okritiskt föra fram ’islamofobin’ som det avgörande problemet för muslimer – och samtidigt förneka förekomsten av islamism – är det många som ger sitt stöd till MB:s totalitära tankegångar.”

Muslimska brödraskapet vill att individen underordnas staten. Slutmålet är en stat baserad på sharia.

I Sverige uppges nätverket vara organiserat genom ett råd på ett dussintal personer. På 1990-talet bildades Islamiska förbundet i Sverige som ett sätt att ge offentlig organisatorisk stadga åt brödraskapets olika avdelningar, enligt rapporten. Föreningen själv förnekar tillhörighet till Muslimska brödraskapet men inte sin inspiration.

”MB fungerar som en mer eller mindre dold struktur för utomstående, ett globalt nätverk och ett andligt brödraskap mer än en organisation i svensk bemärkelse”, skriver rapportförfattarna.

Skattemiljoner har sipprat in

Miljontals kronor från svenska skattebetalare ska ha sipprat in i den islamistiska organisationens svenska gren, enligt studien.

”Under årens lopp har MB genom en uppsjö av organisationer kunnat etablera en helt dominerande position inom det statsunderstödda så kallade civilsamhällets muslimska del.”

Det handlar om statsbidrag från till exempel SST, MUCF och Allmänna arvsfonden samt regionala och kommunala bidrag.

MSB:s rapport heter ”Muslimska brödraskapet i Sverige”. Magnus Norell är redaktör. Aje Carlbom och Pierre Durrani medförfattare.