Aftonbladet stiger ner i Gaddafis tunnelvärld

Erik Wiman

TRIPOLI. Vi kliver ner i ett hål i marken och upp i en annan värld.

Genom Gaddafis hemliga tunnlar lyckas vi ta oss in i resterna av hans eget liv.

Här levde diktatorn i ett överflöd av lyx med sin familj – avskärmade från det folk de nu försöker fly från.

Nej, dr Ramadal vill inte bli tagen för en plundrare.

Han upprepar sig som en trasig vinylskiva.

– Tro mig, det här är inte till mig, det är till sjukhuset jag arbetar på.

Dr Ramadal gråter när han tittar ner i det enorma medicinförråd som Muammar Gaddafi haft i sin privata bostad där vi just nu befinner oss.

– På min arbetsplats har vi ingenting och sedan kommer jag hit och finner det här lagrat för en enda person och hans familj.

Den senaste halvtimmen har varit surrealistisk.

Vi börjar från början.

Lucka i marken

Ni har sett bilderna av statyn av den knutna näven med ett stridsflygplan inuti. Den står inne på högkvarteret Bab al-Aziziyah just framför den balkong där Gaddafi brukar hålla sina tv-sända tal.

Ett 20-tal meter bort från den statyn finns en lucka i marken.

Det är en av ingångarna till diktatorns underjordiska värld. Kilometervis av gångar som sägs sträcka sig under hela Tripoli.

Vi öppnar luckan. En grön stege leder oss ner i mörkret.

Känsla av trygghet

Fem personer som lyssnar till varandras andetag. De ekar mot betongväggarna. På något sätt är det som om markens tyngd ovanför skapar en känsla av trygghet. Som om kriget inte kan nå ner hit.

– Många av Gaddafis män har flytt genom tunnlarna. De är fortfarande inte helt genomsökta, troligtvis finns det soldater kvar i systemet, men inte just här, säger rebellbefälet.

Ovanför våra huvuden skjuter en luftvärnskanon, men bara ett svagt ljud sipprar ner hit.

Det är så här man måste bygga den känsla av osårbarhet som Muammar Gaddafi vill utstråla. Lager på lager av jord och betong som ett skydd mot sitt eget folk.

Efter ett par hundra meter ser vi ljus. En lucka i en betongvägg leder ut i hettan och solljuset.

Början till förfall

Det är som att kliva upp i en annan värld. Eller snarare färska rester av den.

En lummig grönskande trädgård med tät växtlighet. Man kan se att gräsmattan har varit skött av en trädgårdsmästare, men nu märks en början till förfall.

Här, i två hus som närmast kan beskrivas som aprikosfärgade, levde Muammar Gaddafi och hans familj fram till helt nyligen. Hela området är omgärdat av flera meter tjocka murar, som i sin tur är omgärdade av ännu tjockare murar.

Diktatorer och guld

Vi vandrar genom tomma rum med vräkiga soffor, tomma korridorer, minst tio badrum. Toalettstolarna har gulddetaljer.

Vad är det med diktatorer och guld egentligen?

Libyen har många likheter med Norge. Ungefär samma folkmängd och en liknande pulsåder av olja som skulle kunna göra landet till ett av de rikaste i världen.

Men, en genomsnittlig lön för en libysk arbetare är mellan 2 000 och 4 000 kronor i månaden.

Mindre än vad en av de förgyllda dörrknopparna kostar här inne.

Känslan av overklighet lägger sig som en hjälm på huvudet.

– Det här är helt sinnessjukt, utbrister norske kollegan Bent Skjaerstad.

Hårda strider

Kampen om Tripoli är långt från över. Vår sightseeing-tur genom Gaddafis före detta liv ackompanjeras av tunga explosioner och ljudet av automateld

bara några kilometer bort.

Vi går i tunga skyddsvästar i vad som skulle kunna vara ett nyrikt hem i Beverly Hills.

Spåren av diktatorfamiljens liv finns överallt. I ett stort industrikök står stekpannorna fortfarande på spisen. Det luktar curry.

På marken hittar vi privata bilder från ett album.

På ett av fotografierna ler Muammar Gaddafi mot kameran. Han omges av flera glada barn.

– Så här är det nog ingen som har sett honom, säger Mohammed Barek, 22, som har gått med oss genom tunnlarna.

Dagar att minnas

Intill fotografierna ligger en dvd-film med titeln ”101 saker du måste göra innan du dör”. Uppenbarligen hann inte Gaddafi se den innan han flydde. Plasten är fortfarande kvar kring fodralet.

– Två dagar kommer jag att minnas i livet. Den här och min bröllopsdag, säger Mohammed Barek.

Ett stycke längre fram, förbi poolen och poolhuset, ligger familjens privata sjukhus. Det är där vi möter dr Ramadal när han är i färd med att baxa ut vad som ser ut att vara en helt oanvänd röntgenutrustning i en skåpbil.

Tar den till sjukhuset

Han ber oss att fotografera en nummerregistrering på apparaten.

– Så att ni kan kontrollera att jag verkligen tar med den till sjukhuset. Gaddafi plundrade sitt folk, men jag vill inte plundra honom.