I världens smutsigaste stad är allt bra

Peter Kadhammar

LINFEN. Linfen är världens mest förorenade stad och här är allt bra.

– Våra ledare har planterat blommor längs gatorna, hela befolkningen gläder sig, säger chauffören som hotellet försåg oss med.

Hotellet ägs av ett stort kolbolag. Linfen ligger i Shanxiprovinsen som är Kinas kolgruva. Allt är kol här: den finns i marken, på marken (som kolhögar), i luften (partiklar som skapar andningsproblem och sjukdomar) och i vattnet (som gör att grödorna växer sämre, vattnet är förgiftat).

Fyra miljoner människor bor i Linfen och staden kan tacka kolet för sin relativa rikedom. Här finns uppåt 200 gjuterier och 150 koksugnar. Staden ligger i en gryta och i bergen runtom finns kolgruvorna, privata, statliga och små illegala. Ett jämngrått valv döljer himlen. Det finns inga moln, bara detta överväldigande gråa som flyter samman med ett grått dis och gatornas gråa damm.

– Föroreningarna är inget problem längre. Förr dog folk i cancer men sedan startade många egna företag och tjänade pengar och nu dör inte så många i cancer, säger tolken som hotellet har förmedlat till oss.

– Solen sken för tre dagar sedan, säger chauffören.

Hur kan allt vara så perfekt i den stad som Världsbanken för två år sedan sa har världens sämsta luft och som kinesiska myndigheter sagt är landets smutsigaste?

Attityden bestäms av hur samhället är konstruerat. I ett land där debatten styrs uppifrån och där det är mycket farligt att betraktas som fientlig är det säkrast att inta en positiv attityd.

– Det värsta är trafiken, säger chauffören när vi åker på en åttafilig gata där det susar fram en och annan bil.

Sedan tillägger han:

– Våra ledare har byggt nya vägar. Vi kan åka vart vi vill.

70 procent av Kinas energiproduktion baseras på kol. Kol är drivkraften i det största ekonomiska uppsving världen har sett. Kolet ger människorna ett rikare liv, och i Linfen härskar kolet över människorna. Det kolet ger tar det också tillbaka. Världsbanken beräknar att 300 000 människor dör i förtid i Kina varje år på grund av luftföroreningarna. Invånarna i Linfen har en förväntad levnadsålder som är tio år lägre än människornas i Peking. Vi hälsar på hos småbonden Su Yan i utkanten av staden. När han pratar låter det som om någon bearbetat hans stämband med en rasp.

Han har en tredjedels hektar jord bredvid koksfabriken Fei Tai. I tio år har fabriken legat där, ännu ett bidrag till Kinas fantastiska framryckning. Su Yan säger att han får eksem när han arbetar på fältet och när fabriken släpper ut rök är det svårt att andas.

– Jorden är förgiftad. Majsskörden är bara en tredjedel så stor som den var förr.

Jordplätten är allt Su har. Här ligger hans farfar och farfars far begravda: bönderna jordfäster av tradition sina anhöriga på åkrarna, den enda mark som finns tillgänglig. Fabriken vill ha åkern till en ny gasklocka. Fabriksledningen har låtit bygga en mur kring fältet där Su och andra bönder från byn har sina odlingar, och man har grävt en stor bassäng med stinkande, svart spillvatten bredvid Su Yans jordplätt. Inramningen av hans jord, som är hans liv och livsverk, är en bitter parodi på utveckling. Muren. Fabrikens höga skorstenar. Den stinkande svarta vattnet.

Hemma i sitt mörka hus sitter Su Yan länge och pratar. Han sitter i en fåtölj men tegelgolvet är naket. Su Yan har kvar vanor från den tiden när bönderna hade lergolv. Han spottar och torkar ut spottet med skosulan. Vitkalkade väggar. En naken glödlampa i taket. Ute faller ett tungt regn. När den raspiga rösten kommit igång vill den inte sluta. Han berättar om vattnet som är så dåligt att man nu får borra 200 meter för att hitta friskt. Om huliganerna som fabriken skickade på protesterande bönder. Han visar färgfoton på blödande bröst, blåmärken, en sönderslagen svål. Han berättar om bychefen som är beredd att sälja ut jorden mot böndernas vilja. Fabriken är privat. Su Yan vet inte vem ägaren är. Jag kontaktar Linfens kommun för att be om information om luftföroreningarna. Fyra tjänstemän från kommunens diplomatiska avdelning, det finns en sådan, kommer till hotellet. De berättar att det anländer många utländska journalister till Linfen.

Vad frågar de om? undrar jag. Kulturella sevärdheter, svarar diplomaterna.

De ordnar ett möte med Yang Zhofeng, vice ordförande i miljöförvaltningen. Vi sitter i ett stort rum med bruna galonfåtöljer längs väggarna. I mitten av rummet står en blomsteruppsättning. Det går framåt, säger Yang. Kommunen har flyttat åtta kemiska fabriker ut från stan, 15 kilometer bort. Av Kinas 110 största städer var Linfen den smutsigaste. Nu finns det tolv som är sämre.

– Förra året, säger Yang, var luftkvaliteten inom normen för storstäder i 300 dagar.

Betyder det att den var farlig att andas 65 dagar?

– Ja.

Allt beror som sagt på hur man beskriver problem. Vad som är utveckling skulle vice ordförande Yang och bonden Yan kunna prata länge om. I Linfen lever invånarna tio år kortare än Pekingborna. Kolen är överallt. I bergen, i luften och i högar på marken.