”Varför har de såna stora gevär?”

Femårige sonens fråga om poliserna som vaktar hans liv på dagis

Judiska skolor och förskolor har skärpt bevakning efter attentatet i Köpenhamn.

Tungt beväpnad polis vaktar nu ingångarna på grund av hotbilden.

Så här berättar en mamma om hur hon tvingas förklarade för sin femårige son varför han inte längre får leka ute på rasterna.

Vakter utanför judiska skolor och dagis är numera regel än undantag i Sverige.

Aftonbladet berättade redan i januari om den judiska skolan i Stockholm där barnen inte längre får vistas ute på rasterna.

Och efter attentatet mot synagogan i Köpenhamn i söndags har bevakningen skärpts ytterligare.

De senaste dagarna har många föräldrar runt om i landet tvingats förklarar för sina barn varför tungt beväpnad polis i svarta hjälmar vaktar ingångarna.

– Jag låg vaken i natt och kunde inte sluta tänka på samtalet jag hade med min son, säger en mamma till en pojke på en av de hotade förskolorna.

Till slut satte hon sig vid datorn och skrev ner samtalet, ord för ord, och mejlade texten till Aftonbladet.

Hon vill absolut vara anonym.

– Jag kände att jag var tvungen att berätta för att folk ska få en liten, liten aning om hur det kan vara.

Här är texten hon mejlade in till Aftonbladet.

På väg från dagis säger sonen "De hade pistoler".

"Jo", säger jag och hjärtat börjar slå på ett nytt sätt. Bara några timmar tidigare hade kollegan Göran undrat "Vad säger lillgrabben?" och jag hade lättat svarat att "Han har ingen aning".

"Å, fan, vad bra", hade Göran sagt, "det där ska man inte behöva veta".

Jag hade undrat om min kille kanske fortfarande är för liten för att fundera över varför ingången är extra bevakad just nu. Det enda han har reagerat över är att all utevistelse är inställd. Varje dag den här veckan jag möts av ett triumferande "Vi var inte ute idag heller!". Och jag har varje gång tänkt att där ingen fråga finns ska jag inte klämma in ett svar. Tids nog får han veta.

"Varför har de såna stora gevär?", frågar han nu.

"De är poliser", säger jag.

Jag hajade själv till när jag först såg dem i eftermiddags. De såg inte alls ut som vanliga poliser. De här har svart hjälm - som om var det krig - och kulsprutor på axeln, fullt synliga. Jag är ganska van vid åsynen av poliser utanför, de är där ibland när hotbilden är starkare än vanligt. Så har det alltid varit.

"Du har kanske tänkt på att det brukar stå vakter utanför?".

"Ja, det har jag", svarar sonen.

"Just nu behöver vakterna hjälp", säger jag och försöker vinna tid för att komma på hur och vad jag ska berätta. "Det har hänt saker, inte här, men i Köpenhamn".

Oj vad jag trasslar in mig.

"I Köpenhamn? Vad är det som har hänt där?".

Vi kommer ju från Köpenhamn, eller ja, inte vi utan min pappa. Eller ja, egentligen kom han från Tyskland men det var Danmark som blev hans hemland, så det är Köpenhamn som min son har en relation till.

"En vakt blev skjuten".

"Dog han?"

"Ja."

Det blir tyst en stund.

"Vem var det som sköt?".

"En som gör skillnad på folk och folk".

"En Sverigedemokrat?"

"Nä, en annan. Det finns många grupper som gör skillnad på folk och folk ute i världen."

Vi går tysta i säkert en halv minut. "Hur gick det för han som sköt?" "Han blev också skjuten". "Dog han?"

”Ja.”

"Ja! Jag visste det! Vem var det som dödade honom?"

"En polis."

"Vad hände med polisen?"

"Jag vet inte. Han dog i alla fall inte".

"Vad bra".

Det blir tyst igen.

Efter några steg förstår jag att han har fått de svar han behövde. Jag begriper också att han kommer att fråga vidare vilken dag som helst. Han har varit i andra skolor och på andra dagis. Där är det bara att gå in. Ingen står utanför och vaktar. Ingen håller koll på vem som släpps in. Det är bara en tidsfråga innan han frågar varför bara hans dagis alltid är bevakat.

Han är fem och ett halvt år. En dag, antagligen jättesnart, kommer han att få veta att det är för att han och hans kompisar är judar som hans dagis måste vaktas. De följdfrågorna blir svårare att svara på.

När blir man gammal nog att begripa varför någon vill att man ska dö för att man är den man är född till?

Aftonbladet