Snälla Duka-kvinna - lämna honom!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dag var jag och Ola inne i affären Duka. Vi letade kaffebryggare och jämförde priser med design och funktion.
– Måste dom vara så stora? Vill folk verkligen ha sån här rymddesign? Har dom inte kvar nåt på lagret från åttiotalet?
Vi gick runt där bland plast och borstad stål och suckade över våra lyxproblem när ett högt snyftande bröt vår dumma diskussion.
– Du utnyttjar mig! Jag blir ju sjuk av det här! Du kommer till mig och sen bara kastar du bort mig igen! Du är bara ett jävla stort ego, det är vad du är!
En förtvivlad kvinnoröst skar genom hyllorna, jag stelnade till, mot min vilja kände jag hur jag stannade upp och skärpte hörseln.
Desperationen, uppgivenheten och ursinnet i hennes höga snyftningar fick det att värka i mig. Min nyfikenhet tvingade mig att snegla - hon såg ut som en vanlig så kallat respektabel kvinna i 40-årsåldern, hon var mörkhårig, hade vit täckväst och designersolglasögon. Mobilen var svart och pressad mot örat.
– Tror du att jag bara ska ta tillbaks dig nu igen eller, när du har varit med henne igen! Den jävla förbannade horan! Jag klarar det bara inte längre, det har hållit på så här i sju år! Jag klarar det inte!
Hon cirkulerade runt i butiken, hon grät, snyftade och skrek, medveten om människors blickar samtidigt som hon var för uppriven, för kränkt för att hålla sina känslor och sin vrede tillbaka.
Jag kände hur jag bara ville springa fram, ta tag i hennes mobil och skrika till personen i andra änden:
– Nej, nu har det gått för långt, hur kan du såra någon såhär?! Nu är det slut, hon kommer må så in i helvete mycket bättre utan dig, ring aldrig mer hit!
Sen skulle jag och kvinnan gått på kafé. Där skulle jag ha tröstat henne och sagt att ”det är dags nu, det är dags att du gör dig fri och inte låter den här personen skada dig mer!”.
För jag kände ju igen den – förtvivlan och desperationen. Den var så djup och så verklig att jag blev skakad. Den tog mig tillbaka till de gånger jag blivit riktigt sårad, brutalt dumpad eller hänsynslöst sviken.
När hela livet känns så hopplöst att framtiden bara är svart. När värdelösheten är det enda som syns i spegeln och man bara trampar runt, som i kvicksand.
Hur destruktiv situationen än är kan man inte se utvägen, man tror på riktigt att man inte är värd något bättre, att man inte skulle klara sig utan den där människan som sviker en så gång på gång. Tänk er! Sju år! Snälla Duka-kvinna! Läser du detta så lämna honom!