Hennes Sommar är som ett slag i solar plexus

Kerstin Nilsson

helskärm

Aisha, 4, som saknar ansikte.
Zahra, 4 månader, som skulle säljas på svarta marknaden av sin egen mamma, men dog av syrebrist när hon nekades vård.
Länge, länge, kommer människorna vi möter i Terese Cristianssons Sommar att finnas kvar i mitt inre.

Redan de första sex minuterna beskriver Terese Cristiansson en verklighet och en värld som känns som mer än vad man kan uppleva - och stå ut med – under en hel livstid.

Ändå är det bara början.

Terese Cristianssons Sommar är som ett slag i solar plexus.

Det är ett av de bästa sommarprogram jag någonsin har hört.

Med risk för sitt liv

Och jag kan inte vara annat än djupt, djupt imponerad av det livsval hon gjort: att leva med och skildra människorna som lever i och med krigen, människorna bakom rubrikerna, framför allt kvinnorna och barnen, de oskyldiga offren som alltid används som verktyg i dessa eviga krig.

I Gaza, i Afghanistan, i Irak, Somalia, Pakistan, Mali eller Centralafrikanska republiken.

Med risk för sitt eget liv har Terese Cristiansson rest dit, ut till de mest avlägsna byar och platser för att träffa kvinnorna och barnen, de som alltid drabbas värst.

Hon säger att hon är beredd att offra sitt liv för att kunna berätta deras historier – och jag tror henne.

Det är ett val hon en gång gjorde – i dag tror jag inte längre hon har något val.

Finns inget lyckligt slut

För som hon säger, "just där, på gränsen mellan liv och död, känns livet så mycket mer".

Och det finns inget lycklig slut på den här historien.

Det kommer alltid nya krig, nya kvinnor och barn, vars historier måste berättas.

För vad kan vara viktigare än att berätta om någon som Aisha, 4-åringen i Kabul, den vackraste flickan i byn med de glittriga grågröna ögonen, som fick sitt ansikte utraderat av en amerikansk drönare, en "amerikansk fågel", som barnen i Afghanistan kallar de surrande farkosterna, som håller dem vakna om nätterna?

Hon, som är en "militär sidoskada".