Parisbor köar i timmar för att lämna blod
Uppdaterad 2015-11-15 | Publicerad 2015-11-14
PARIS. Köerna har ringlat långa för att lämna blod till de skadade.
Det kanske är parisarnas sätt att hantera det obegripliga.
– Jag kunde inte bara sitta hemma och kolla på nyheterna, jag var tvungen att hjälpa, säger Nathalie, 46.
Ungdomarnas kvarter. Så beskriver Nathalie gatorna där kulorna ven på fredagskvällen.
Unga människor som sågs över några glas vin för att fira att veckan var över.
– Det brukar vara så mycket ungdomar här, säger hon.
Hon och maken Alexis, 44, bor i området och har väntat hela dagen på blodcentralen bara några meter från Le Petit Cambodge och Le Carillon, där 15 människor sköts ihjäl.
Väntade över sex timmar
När de vaknade i morse kände de sig tvungna att hjälpa till.
– Jag kunde inte bara sitta hemma och kolla på nyheterna. Jag läste på nätet att 200 personer behövde blod, säger Nathalie.
– Blod är liv.
Över sex timmar fick de vänta. Anställda på blodcentralen bekräftar att köerna varit långa för att att få lämna blod. Till slut fick de säga åt folk att gå hem och komma tillbaka nästa vecka. De kunde inte ta emot mer.
Men både Nathalie och Alexis kom i tid och fick lämna blod.
Han berättar att väntan varit som en bubbla i kaoset.
– Sköterskorna här har bjudit oss på kaffe och vi har pratat med varandra här inne. Vissa vill bara gråta, men i bland har det varit alldeles tyst, säger Alexis.
Ser kulhålen
Genom ett fönster i väntrummet ser man restaurangerna.
– Då ser man brottsplatsen och kulhålen. Det är en chock varje gång, säger Alexis.
Varje lördag brukar Nathalies vän Marianne, 53, gå på gatorna runt Boulevard Voltaire och Republique. Äter lunch på någon av restaurangerna i området.
Den här lördagsförmiddagen blev det inte så.
– Jag trodde inte att det var sant när jag såg det, säger hon.
De berättar om parisare som lät okända människor sova över och om alla oroliga samtal som ringts för att kontrollera att ungdomar kommit hem.
– Alla ville hitta sina barn, säger Alexis.
”Det är våra gator”
Men de vill också förtydliga att det inte bara är ungas trendiga bargator.
– Jag är inte rädd. Vi ska gå en sväng och sen ta en kaffe. Det här är våra gator, vårt ställe, säger Marianne.
En stund senare springer vi på dem nere vid avspärrningarna runt konserthuset Bataclan. Nathalie gråter.
Hur är det?
– Jadå. Det känns konstigt bara, säger hon.