Våghalsen från Piteå klättrar på skyskrapor

Våghalsen ratar husen i Piteå – för att utmana höjderna i Hong Kong

Sebastian Kreivi, 18, från Piteå, ägnar sin fritid åt att leka med döden genom att klättra på skyskrapor, tv-master och stora byggkranar.

– Jag tänker inte så mycket. Jag kör bara, säger han.

För ungefär ett år sedan började Sebastian Kreivi, 18, från Piteå med den populära sysselsättningen rooftopping – att fotografera från skyhöga byggnader

– Det började med att jag såg andra som ägnade sig åt samma sak, sedan började jag testa på typ master. Efter det bestämde jag mig för att åka till Dubai.

Sebastians intresse är ingenting de pratar om hemma vid köksbordet, men hans kompisar stöttar honom.

– Sedan finns det ju även en hel del människor som tycker att jag är sjuk i huvudet. Däremot får jag mycket positiv respons.

”Jag åker nästan alltid fast”

Utomlands finns det människor som lever på rooftopping men än så länge har det inte slagit igenom i Sverige.

– Vi har ju inte direkt några jättehöga byggnader i Sverige, speciellt inte i Piteå. Här är det väl mest tv-master och lyftkranar folk klättrar upp i.

Det handlar inte bara om att hitta höjderna, det gäller också att ta sig förbi en del hinder för att komma dit.

– Alltså för att ta sig upp måste man ju springa förbi vakter och ta sig förbi kameror och så. Jag åker nästan alltid fast och jag har blivit portad från tio byggnader i Hong Kong. Men man får oftast gå.

Som plåster på såren har Hong Kong bjudit honom på hans bästa upplevelse hittills.

– Jag var uppe i en lyftkran på en arbetsplats, 300 meter över marken. Först fick vi gå upp i ett höghus, typ fem våningar upp. Sedan klättrade jag ut på lyftkranen.

Den stora frågan är hur han vågar. Rooftopping är uppenbarligen långt ifrån riskfritt och det finns ett antal fall där våghalsiga unga fallit till marken och dött under sina stunts, bland annat i ett uppmärksammat fall i Ryssland hösten 2015.

– Jag märker ju att jag kan vara lite nervös om jag inte varit uppe på ett tag. Jag är mer rädd för att bli påkommen av polisen än att faktiskt ramla ner, säger han.

Men du kan ju ramla ner, blir du aldrig rädd?

– Jo, det är sant. Jag tänker inte så mycket, jag kör bara. Jag gör det för adrenalinet och friheten. Och jag gillar att fotografera.