Trumps mediekrig i verkligheten
Uppdaterad 2017-09-08 | Publicerad 2017-02-19
VIRGINIA. Den 20 januari svors Donald Trump in som den 45:e presidenten i USA.
De 30 dagar som gått sedan dess har mer än något annat handlat om ett krig mot medier.
Den här artikeln handlar om ett misslyckat försök att låta Trump-väljarna komma till tals.
Naturligtvis kan fiaskot skyllas på vår oskicklighet men egentligen fick jag och fotograf Pontus Höök aldrig ens chansen att visa oss klumpiga, okänsliga eller inkompetenta.
I Washington DC, där Aftonbladet har sin tillfälliga redaktion, röstade över 90 procent på Hillary Clinton.
Det skulle vara ett rent tjänstefel att ställa frågor till folk i huvudstaden om hur de tycker att det gått för presidenten hittills.
I Virginia, på andra sidan floden, ökar däremot sympatierna för Trump ju längre söderut och västerut man kommer, enligt New York Times valkartor.
Republikanerna i Virginia har sitt huvudsäte i Richmond och jag mejlar kontoret med en förfrågan om att kunna prata med någon eller några representanter om presidentens första månad. Det handlar om ett politiskt parti som har som en av sina uppgifter att sprida sin vision.
Jag får inget svar.
I en artikel i The Collegian, som ges ut på universitetet i Richmond, Virginia, beskrivs situationen för studenter som är Trump-sympatisörer. Rubriken är ”Den tysta minoriteten”:
”Det är en miljö där de som öppet uttrycker stöd för Trump kan räkna med påhopp och sätter sina relationer på spel, inte bara gentemot vänner utan också de professorer som avgör deras betyg.”
Alla, utom en, som citeras i artikeln är anonyma. Det är förutsättningen för att de ska medverka, berättar artikelförfattaren Damian Hondares lite senare.
Jag får kontakt med en ung man som är medlem i den republikanska studentföreningen på campus.
Hans villkor för att medverka i en (anonym) intervju är att han först får ställa frågor till mig per telefon för att undersöka mig.
Vi pratar i en halvtimme. Jag lovar att han får banda hela intervjun och att jag skickar honom citaten både på engelska och på svenska, som han ska låta översätta för att granska när de väl publicerats.
Jag tar en vända till med republikanerna på huvudkontoret i Richmond utan att få svar från någon.
En timme senare återkommer studenten:
”Sorry, jag vill inte vara med.”
Vi åker ändå till Richmond och Damian Hondares, som skrev skolartikeln, tror att han har förklaringen till att både han och jag har problem med republikanska intervjupersoner:
– Du vet, de misstror media numera. De litar inte på media alls. Det tog mig en månad att få ihop artikeln och rätt mycket övertalning.
Han säger att det finns en rädsla.
– Trump-supporterna är rädda för att de ska få sämre betyg om det kommer fram att de stöder presidenten.
Harrisonburg i Rockingham county är mer republikanskt än Richmond med över 60 procent röster på Trump. Där finns två livaktiga republikanska föreningar, en damförening och en herrsektion.
Jag försöker mejla deras kontaktpersoner men när inte det heller ger resultat åker vi till deras mötesplats: Francos Pizza vid Harrison Crossing Shopping Center. Här håller de möte varannan måndag respektive varannan tisdag och har gjort så i många år. Rimligen måste någon i personalen ha någon slags kontaktuppgifter. Jag föreslår att de kan framföra min förfrågan utan att lämna ut någons telefonnummer till mig.
Men, nej.
– Jag känner till att de har möten här men vi tycks ha tappat bort alla deras kort. Sorry, säger servitrisen efter att ha konfererat en kvart med sin chef.
Ungefär samtidigt som vi inser att vi inte kommer att få kontakt med republikaner håller Donald Trump presskonferens.
– Läckorna är verkliga. Ni är de som skrev om dem och rapporterade om dem. Jag menar att läckorna är på riktigt. Ni vet vad de innehöll, ni såg dem och läckorna är absolut riktiga. Men nyheterna är falska eftersom så mycket av nyheterna är falska, säger presidenten.