”Min dotter dog i sin skoluniform”

Staffan Lindberg

DIYARBAKIR. Rozerin Cukur, 17, skulle hem till en kompis och plugga – men sköts ner av en krypskytt.

Nu kämpar hennes pappa för att få ut hennes döda kropp.

Aftonbladet har besökt den belägrade delen av staden Diyarbakir, där civila fastnat i striderna mellan PKK och regeringen.

Marken skakar av explosioner och brandlukten ligger tung. Pansarvagnar dundrar fram på de öde gatorna. Den tungt beväpnade militärpolisen kontrollerar min presslegitimation för tredje gången.

– Skriv nu inte att det här är ett krig, säger han. Skriv inte att vi dödar civila. De är är terrorister!

I somras bröts den två år långa vapenvilan mellan den turkiska regeringen och PKK-gerillan. Flera kurdiska städer utropade självstyre och beväpnade ungdomsmiliser kopplade till PKK tog kontroll över kvarteren. Efter parlamentsvalet i november, som gav president Recep Tayyip Erdoğans maktparti AKP egen majoritet, förvärrades våldet.

På Unescos världsarvlista

Vi fortsätter genom gatorna i den medeltida stadskärnan Sur, som hamnade på Unescos världsarvslista så sent som förra året och nu till stora delar ligger i ruiner. Undantagstillståndet är inne på sin 84:e dag. Hundratals soldater, rebeller och civila har dödats.

Den turkiska armén har tillgång till de modernaste vapen. Men den trånga gränderna är varje militärs mardröm.

Nya smällar. Kulsprutor. Granater. En ambulans kör iväg ännu en skjuten soldat.

Tio meter bakom oss går en civilklädd polis, han följer oss vart vi än går. Ändå stoppas vi av förtvivlade människor. De vittnar om hur deras hem skjutits sönder. Om grannar som inte kan ta sig ut.

Fortfarande sitter runt tusen civila fast bakom de sista barrikaderna. Eller fler, ingen vet säkert. Elen är avstängd och telefonerna döda därinne. Hur får de mat och vatten?

Ingen vet.

– Myndigheterna säger att de kan lämna sina hem. Men de vågar inte, säger en kvinna.

”Har inte råd att köpa mat”

Vanligtvis diskuterar männen högljutt på gatorna. Nu tittar de tysta på varandra, undrar vem som är vän och vem som är spion. Ögonen blinkar till, varje gång marken skakar.

– Min affär har varit stängd i tre månader. Jag har inte råd att köpa mat till mina barn, säger Halil Gezizi, 54.

Han förklarar att han inte stödjer de unga gerillasoldaterna, men kan förstå deras frustration.

– Det finns inga mänskliga rättigheter för oss kurder.

Till sist stoppas vi av militären. Några gränder bort pågår striderna, som journalisterna inte ska få se. Men berättelserna går inte att stoppa.

En timme senare befinner vi oss i en annan, modernare del av miljonstaden. Butiker, restauranger och glassbarer håller öppet och bussarna rullar. Mustafa Cukur möter oss på ett kafé.

En eftermiddag i december gav sig hans 17-åriga dotter Rozerin in i Sur. Enligt pappan skulle hon träffa en kompis och plugga. Men när kvällen kom hade den turkiska militären slagit en järnring runt kvarteret och börjat skjuta.

Skrämd tog hon skydd hos en familj. Men skjutande fortsatte, dag efter dag. Två veckor senare gav hon sig ut på gatan och sköts ner, enligt pappan av en turkisk prickskytt.

”Dog i sin skoluniform”

Sedan dess har han fört en förtvivlad kamp för att få tillbaka hennes kropp. Mustafa Cukur har skrivit till guvernören, samlat namnunderskrifter, hungerstrejkat och håller nu dagliga sittprotester tillsammans med ett tiotal andra föräldrar som inte heller får tillbaka sina döda barn från de belägrade kvarteren. Hittills förgäves.

– Att inte få begrava henne håller på att knäcka min familj. Min fru har blivit hjärtsjuk av stressen, säger han.

I regeringstrogna medier har Rozerin Cukur pekats som en terrorist. Pappan säger att hon inte hade någon koppling till PKK.

– Allt hon hade med sig var pennor och böcker. Hon dog i sin skoluniform.

Ilskan och hatet växer

En helikopter surrar över oss. Efter förra veckans bombdåd i Ankara, som regeringen kopplat till syriska kurder, har striderna förvärrats. Försöken att förhandla fram en humanitär korridor har havererat.

Fienden ska krossas, till varje pris.

Olikheterna är många. Ändå är det svårt att inte dra paralleller till kriget i Syrien i början.

Ju längre konflikten pågår, desto mer växer ilskan och hatet. Våldet eskalerar tills det inte längre finns en väg tillbaka.

Mustafa Cukur blickar in mot den belägrade staden, där granaterna fortsätter att smälla och hans döda dotter ligger kvar.

– De kallar oss terrorister. De säger att det inte är ett krig. Ni i Europa måste se sanningen och få stopp på det här, säger han.