De bränner sina döda
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-21
Peter Kadhammar: Makabra scener spelas upp sju dagar efter katastrofen
PORT-AU-PRINCE.
Det ligger en uppsvälld kropp vid kyrkogården intill Manigatan. Någon har placerat den på ett däck och sedan tänt på så att kroppen ska brinna upp.
Det gör den inte. Den har stelnat i en obscen, skrämmande ställning och människor som strömmar förbi och håller tygstycken för mun och näsa.
På andra sidan gatan står Dieuman Alsidor, 45, försäljare av cigaretter och rom, både hembränd och producerad på riktigt destilleri. Han har stått i det här gathörnet varenda dag sedan han var 20 år och i morse när han som vanligt satte upp sitt träbord och placerade ut varorna såg han kroppen på andra sidan gatan.
Han gick över och noterade att det var en kvinna och sedan gick han tillbaka till försäljningen.
Inget kan hjälpa den döda kvinnan längre, men om Dieuman inte hjälper sig själv kommer han också att gå under. Han har inget kvar mer än detta bord med cigaretter och rom. Huset där han hyrde ett rum har kollapsat och Dieumans möbler är krossade under bråten.
Nu sover han i en park som så många tusen andra och han har ingen aning om vad som väntar i framtiden. Att köpa sig ett hus eller en lägenhet har han förstås inte råd med. Han är heller inte säker på att han har råd att hyra något i framtiden.
Den svarta röken från bildäcket driver över gatan och små sotflagor lägger sig på bordet och på Dieumans kläder.
Ingen människa kan få ihop ett sparkapital på att sälja cigaretter två och två eller hembränd rom i små plastmuggar. Till och med på juldagen står Dieuman på denna plats, men inkomsterna har bara räckt till hyra och mat.
Dieuman har alltid tillhört stadens sämst lottade handlare. När jordbävningen inträffade såg han hur hela gatan svajade, människor föll omkull och muren till kyrkogården rasade.
Nu ingår han plötsligt i en exklusiv skara som har något att erbjuda i förödelsen. Alla vanliga affärer har ju stängt. Ägarna är döda. Om de lever och huset står kvar vågar ingen öppna förrän byggnaden är besiktigad.
Huset bakom Dieuman står kvar och det rymmer en stängd bank, en stängd fotoaffär och ett stängt apotek vars motto är målat över dörren: Gud framför allt.
På trottoaren finns förutom Dieuman försäljare av ägg, batterier, billiga radioapparater och laddare till mobiltelefoner.
Gatans försäljare är den enda institution som fungerar i Port-au- Prince. Hur kan en uppsvälld kropp ligga på stadens motsvarighet till Birger Jarlsgatan i Stockholm? Hur kan en kropp tillåtas ligga kvar utanför det raserade stadshuset vilket jag såg i förrgår? Sju dagar efter katastrofen?
Jag går över gatan och klättrar på den trasiga muren till kyrkogården. Där inne ligger kroppen efter ett barn som någon ... jag vill inte använda ordet dumpat ... som någon lagt där. En sarkofag har brutits sönder och ett par fötter sticker fram.
Hur kan dessa makabra scener spelas upp så lång tid efter katastrofen?
De kommunala och statliga myndigheterna är upplösta. Staden är beroende av människornas förmåga att organisera tillvaron själva.
Normalt brukar handlare i katastrofområden kunna höja priserna rejält och tjäna en hacka på andras nöd. Men Dieuman erbjuder sina cigaretter och sin rom för samma pris som förut.
Han klagar på att inkomsterna är sämre, för det kommer så många tiggare som han måste sticka åt en slant eller bjuda på en cigarett.
Nu ser han hur två män slår ett rep om den uppsvällda kroppen. De har en aluminiumkista med sig och de lyckas baxa in kroppen i den. De binder ett rep om kistan och släpar in den på kyrkogården.
En man köper en plastmugg hembränd rom av Dieuman och drar i sig spriten i en enda klunk.