I hans hembygd är segregationen självklar
Uppdaterad 2015-10-26 | Publicerad 2015-10-23
KERSTIN WEIGL vandrar genom mördarens delade stad
Anton Lundin Pettersson hade en hembygd: en av Sveriges mest segregerade städer.
Väg E 45 skär genom Trollhättan. Så delas väst från öst med ett absolut streck. I öster bor nyanlända flyktingar i Kronogården och närliggande Lextorp. På andra sidan växte Anton Lundin Pettersson upp, först i höghus, därefter i nybyggd villa.
Sedan flyttade han till egen lägenhet - på östra sidan, men i den välsedda stadsdelen Sandhem. Jag börjar min promenad där, utanför ett tvåvåningshus med trädgård. Här planerade han hatbrottet. 35 minuter tar det att gå till mordplatsen Kronan.
Jag går genom villakvarter. Flaggor på halv stång. Löpsedlar utanför närbutiken: HAN JAGADE OSS GENOM SKOLAN. Solen steker.
Efter ett industriområde kliver jag över den absoluta gränsen: Lantmannavägen. Jag är på väg till Dahabo Hussein, ett höghus av tegel, sliten trappuppgång. Dörrklockan är trasig.
Fem år har gått sedan jag träffade henne, då en 46-årig kvinna som tre år tidigare flytt från Somalia med barnen, en väska kläder och en tunn guldkedja runt halsen. Allt annat var sålt. Hon talade om sin längtan efter att det nya livet skulle börja på riktigt. Bara ett arbete, en egen inkomst, kunde göra henne fri.
Men det är hennes 22-årige son som öppnar. Dahabo är inte hemma, hon har gått till sin väninna som förlorade sin son som mördats. Sonen berättar att Dahabo (han säger "morsan") fortfarande inte har ett riktigt arbete men nyligen började en praktikplats på en återvinningscentral. Om morden vill sonen inte tala. Han läser till maskiningenjör på högskolan, sköter sitt. Har inga problem. Att vara somalier i Trollhättan är bra, säger han. Han tillägger: "Fram till i går åtminstone."
Inga rykten om andra hatbrott i Trollhättan når mig. Vänligheten är stor: på gatan, i taxibilar, i kön i matbutiken - och i stadshuset.
Jag går dit på pressträff och hör sympatiska Birgitta Lindström Sundefors, skolansvarig, berätta att skolbarnen framöver ska prata ännu mer om "hur man är mot varandra".
Javisst. Men det barnen ser är skilda världar, människor som inte möts, inte talar med varandra.
Det lika vänliga kommunalrådet Paul Åkerlund (s) säger på min fråga hur han reagerar på att hatbrott begåtts:
– Att det hände i just Trollhättan ser jag som en ren slump.
Den ansvarige politikern ser en olyckshändelse. En galning råkade finnas i staden.
Låt gå för att Anton Lundin Pettersson radikaliserades på nätet. Han andades bruset från fascistiska ideer över hela Europa. Men ingen människa bor endast i en dator.
Han hade en hembygd, växte upp med intrycket att segregationen är självklar, ofrånkomlig och rätt bekymmerslös.