Här är klimatkrisens sista utpost
av Staffan Lindberg och Lotte Fernvall
Modeindustrin släpper ut ofantliga mängder koldioxid.
I Bangladesh byggs nya kolkraftverk – som ökar utsläppen ännu mer.
Samtidigt reser de fattiga lervallar mot det stigande havet.
KAINMARY.
Byborna följer cyklonen med blickarna fastnaglade i sina telefoner.
Om den slår till under lågvatten är de räddade.
Kommer den sex timmar senare är allt förbi.
Färjan driver uppströms med tidvattnet. Vågorna kluckar mot det öppna träskrovet, en motorcykel är på vippen att vingla i.
Vi befinner oss på randen till mangroveträsket Sundarban, just där den breda floden Pasur möter havet – på en plats där klimatförändringarna märks tydligare än kanske någon annanstans på jorden.
Det är den fjärde dagen efter cyklonen och vi är på väg till den drabbade byn Kainmary.
Under en vecka visste byborna att ovädret, som fått namnet Sitrang, var på väg mot Kainmary. De som hade smart phones följde dramat i realtid: rapporterna om hur cyklonen byggdes upp över Bengaliska viken och kartorna som förutspådde dess färd in över land.
I varje scenario skulle deras by drabbas först och hårdast.
Larmet gick och alla de 450 familjerna behövde omedelbart evakueras. Tillsammans med getter och höns pressade de in sig i byns stadigaste hus, skolan.
Vi har rest till Bangladesh för att granska hur de tusentals fast fashion-fabrikerna ödelägger landets miljö. Även svenska H&M:s fabriker har visat sig släppa ut orenat vatten, tvärtemot modekedjans löften till kunderna.
Ändå har vi inte talat om snabbmodets allra högsta pris. Klimatutsläppen.
Fast fashion står för uppemot tio procent av alla koldioxidutsläppp, mer än allt flyg och all sjöfart tillsammans. Utsläppen fortsätter att växa, i en tid när varje kurva måste ner om världen ska klara 1,5 graders-målet.
In i det sista hade Joty Purmina, 15 pluggat till engelskaprovet som skulle avgöra om hon kunde fortsätta på gymnasiet och följa drömmen att bli sjuksköterska. Nu satt hon inne i den överfulla skolan och undrade om det skulle komma någon andra chans. Lillasyster Sumaiya, 10, drog i sitt långa metallhalsband, utom sig av oro.
Intill fanns också grannen Kamala Sarker, 33, en vanligtvis gladlynt och resolut kvinna och något av en ledargestalt i byn. Som barn var hon aldrig var rädd för cykloner, eftersom de inte hade samma kraft. Nu undrade hon om de skulle dö allihop.
Fönsterrutorna skakade, vattendroppar pressade sig in.
Byborna sjöng och bad tillsammans, högt, som för att spjärna emot.
Till och med barnen visste vad som stod på spel. I deltalandet är skillnaden mellan ebb och flod tre meter. Om cyklonen kulminerade vid lågvatten skulle byn klara sig. Vid högvatten, sex timmar senare, skulle allt vara förbi.
Hela natten satt de där, tätt sammanpressade, i glappet mellan livet och döden.
I Bangladesh lever 166 miljoner människor inklämda på en tredjedel av Sveriges yta. Landet är vid sidan av Kina det stora tillverkningslandet för snabbmode i världen. Samtidigt är det ett av de länder som är allra mest utsatta för klimatförändringar.
Floder med smältvatten från Himalaya väller ner från norr. Det stigande havet pressar upp från söder.
Allt medan cyklonerna blir fler. Och farligare.
Modebranschen talar gärna om de miljontals jobb som skapats åt fattiga kvinnor här. Men den framtid som byggs med ena handen riskerar hela tiden att raseras med den andra.
Vi vandrar bystigen fram, ovanpå lervallen som rests för att hålla havet borta. Det doftar salt och avfolkningsbyggd.
Flera träd har vällt omkull och några hus raserat. Men byn hade ofattbar tur. Cyklonen kulminerade när vattnet nästan stod som lägst. Bara ett trettiotal människor dog, och ingen här.
Man kan betrakta jorden från ovan. Det är en blå planet.
Men bara en procent av allt vatten är drickbart. Den ska användas till mat, dryck, tvätt, jordbruk och industri.
Med klimatkrisen kommer stora floder att torka ut samtidigt som hettan vrids upp. Bristen på färskvatten väntas bli allt mer akut.
En åttondel av allt land i området har redan gått förlorat. Saltvattnet tränger in överallt.
På andra håll mäts havsnivåhöjningen i millimeter. Här, där floden möter havet, handlar det om tre centimeter om året, enligt Nasas analys.
Kamala Sarker möter oss klädd i röd sari och förgyllda ringar i öronen. För henne är det här inget abstrakt framtidshot.
– När jag var liten odlade vi alla ris här. Kokospalmerna dignade av nötter och det räckte med att sträcka ut handen för att få tag på en banan.
Nu ruttnar de enstaka nötterna uppe i sina palmer. Bananplantorna har sedan länge slutat bära frukt. Risfälten färgats röda och dött.
Hon pekar ut det som en gång var hennes trädgård. Ängen där barnen spelade fotboll om kvällarna och platsen där den katolska kyrkan låg. Ännu för några år sedan, när 16-årige sonen Veehas var liten, fanns allt kvar. Nu återstår bara en ljusbrun, virvlande vattenspegel.
Till år 2050 kan en femtedel av Bangladesh stå under vatten. Världsbanken varnar för att mer än 13 miljoner människor vid det laget kan ha tvingats på flykt.
Kamala flyttar undan flaskorna med nagellack, hennes enda lyx. Maken Martin, 42, dukar fram te och några fabrikstillverkade kex. Allt som äts måste numera köpas på marknaden.
– Om vi kunde skulle vi flytta till en plats som känns säker, säger hon. Men vi har inga pengar och inga alternativ.
Från väggen blickar en kritvit Jesus, intill ett lika kritvitt lamm, ner från sin tavla.
Vi tystnar. Lyssnar.
Hör vågorna skvalpa in mot lerbankens överkant. Ljudet av vallen som sakta nöts ner.
Varje svensk släpper ut runt 3,5 ton koldioxid per år. Kamala och hennes landsmän mindre än en femtedel så mycket. Beaktar man sedan kläderna som tillverkas här, men exporteras till oss, växer gapet än mer.
Bandet stärks. Vår konsumtion och vår livsstil. Deras olycka.
Joty kommer över med lillasyster Sumaiya. Hon har ännu inte fått besked om hon får göra om sitt prov.
Grannarna talar om den ständiga hettan, som ersatt de tidigare årstiderna. Om regnen som inte kommer som de ska. Om epidemierna av magsjukdomar i saltinträngningens spår och vågen av hjärtsjukdomar. Kort före cyklonen drabbades Kamalas 62-årige pappas av en stroke.
– Det här är nytt för oss. Pappa överlevde, men han är inte som förr.
Det hålls ännu ett FN-toppmöte om klimatet. Den svenske forskaren Johan Rockström varnar för att Grönlands inlandsis kan nå sin brytpunkt om bara 15 år, med sju meters havshöjning som följd. Världens ledare frågar sig: hur ska vi rika ersätta de fattiga som lider av våra utsläpp?
Ballader strömmar ut ur en byradio. Det är dags att ta avsked.
Vi passerar begravningsplatsen, nu under vatten. De döda bananlundarna.
Stigen på vallen har fyllts av lera, som blänker i middagssolen. Det gäller att inte halka. Tidvattnet kryper uppåt för varje minut, har nått kanten nu.
Man ser den från landsvägen, över de förstörda risfälten, på flera kilometers håll. En enorm skorsten som reser sig i betong.
Kolkraftverket i Khulna byggs med indiska pengar. Projektet har kritiserats av FN, försenats under covid, men öppnar nästa år. Landet ska utvecklas, de ständiga strömavbrotten i textilfabrikerna avhjälpas och exportinkomsterna säkras, till priset av fem miljoner brända ton kol om året och ännu mer förstört vatten.
Vi tittar runt. Drar på oss vakternas misstänksamma blickar. Vänder tillbaka till bilen och lämnar platsen under portalen med texten: Committed to clean power.
Solen vräker ner över oss med sin fulla ekvator-kraft, som om den ville påminna oss om att det funnits andra sätt att alstra energi.
Vi passerar våtmarker och mangrove, natur som kan skydda oss mot klimatförändringar och extremväder, men som nu förstörs.
Ett fraktfartyg, lastat med fast-fashion-kläder, stävar söderut genom deltat mot det stigande världshavet, och slutkunderna på andra sidan jorden.
Allt ter sig så fridfullt. Man kan inte ana det som sker.
Skyddsvallarna om rämnar. Undergången i slowmotion.
