”Så fick Anna syn på den blå kavajen och sen kom mördaren”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-11
Eva Franchell skriver om vännen Anna Lindh, fem år efter mordet
Tidigt på morgonen den 11 september 2003 dog Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Dagen innan hade hon knivhuggits svårt på varuhuset NK. Aftonbladets Eva Franchell var under sex år Anna Lindhs medarbetare och sedan dess en nära vän. Hon var med Anna Lindh de sista timmarna.
Det sista vi pratade om var EMU.
Så fick Anna syn på den blå kavajen och sedan kom mördaren. Det var över på ett par sekunder.
Det har gått fem långsamma år sedan dagen då Anna dog.
Jag sörjer henne fortfarande, det är svårt att skriva om det som hände. Jag är ledsen över att hon fick sluta sitt liv på ett varuhus.
Bilden av Anna Lindh som min shoppande, fnittrande väninna är inte sann.
Hon var en mycket seriös person.
Vi gick ut för att titta på kläder, men hon pratade mest om EMU-valet. Det var dagarna före folkomröstningen och hon tvingade mig att tänka till där vi gick på väg mot NK medan hon analyserade sina motståndare. Man blev smart tillsammans med Anna. Det var en av hennes styrkor, att hon kunde lyfta sina medarbetare.
Visst skrattade vi också och hon gick så fort att jag nästan tappade andan. Vi skulle hinna med så mycket den där eftermiddagen.
Det är klart att jag ofta funderar över vad som hade hänt om vi tagit en annan väg. Om vi hade gått till Zara först, som jag ville. Vad hade hänt om Anna hade haft livvaktsskydd? Hon tackade aldrig nej till det om polisen ansåg att hon behövde skyddas.
Det går inte en vecka utan att någon säger till mig att hon eller han saknar Anna.
– Hon skulle ha blivit en utmärkt partiledare.
Jo, det tror jag också. Anna blev med åren en utmärkt ledare. Jag minns när vi kom till UD en höstdag 1998. Vi mötte många misstänksamma blickar där under kristallen i Arvfurstens palats. En så ung kvinna?
Hennes första år på UD var inte lätt.
Men Anna erövrade Utrikesdepartementet långsamt och metodiskt, hon var den mest pålästa person jag mött. När Anna läste juridik i Uppsala vände hon på veckorna. På vardagarna var hon i Uppsala och hängde på mötena och festerna. När helgen kom åkte hon hem till mamma och pappa och vrålpluggade. Studierna gick lysande och den där studietekniken tog hon med sig till UD.
Anna Lindh läste noga igenom vartenda ärende innan hon tog beslut. På UD ledde hon de säkerhetspolitiska analyserna och diplomaterna tävlade snart om att få följa med henne ut i världen. Hon var inte dum, till första EU-toppmötet i Wien köpte hon en knallröd kavaj. ”Du måste synas på bilderna”, hade Lena Hjelm-Wallén rått henne.
Men det var inte klädmodet som gjorde Anna känd. Det var det politiska modet, som när hon som ordförande i EU reste till Makedonien och lyckades avstyra den väpnade konflikt som hotade att växa till krig. Hon var en iskall förhandlare, extremt klar och tydlig. Analytisk.
Eller som när hon stannade en stund hos den svårt aidssjuka kvinnan som låg på en filt utanför sitt hus på savannen i Botswana. Jag kunde se på Anna att hon var berörd och hon stannade kvar lite längre än vad som är brukligt.
Anna Lindh hade blivit en utmärkt partiledare därför att hon tog människor på stort allvar.
Det har gått fem år sedan jag hämtade henne på UD. Vi tvekade en stund innan vi gick till NK. ”Äsch, man hittar alltid någonting där.”
Anna var rationell och tyckte att det var lika bra att gå till ett ställe som hade det mesta. Hon hade så väldigt ont om tid.
Ändå fanns hon alltid där när det krisade. Hon kom springande, hon ringde och sms:ade. Jag hoppas att jag ibland gav henne något av all den tröst hon gav mig.
Jag saknar henne, det gör vi alla. Låt oss just i dag komma ihåg hur Anna med stort allvar kämpade för människors värde och för de mänskliga rättigheterna.