Lenes dotter överlevde Utøya

Carina Bergfeldt

”Jag började tänka att hon kanske var död. Jag försökte föreställa mig det.”

TROMSØ. Den sista listan med överlevande sattes upp nästan ett dygn efter terrordådet.

Femton nya namn.

– Jag läste och läste… men ingen Ylva, säger Lene Hansen, 41.

Timbuktu och de andra artisterna på den årliga Riddu Riddu-festivalen i Olmmáivággi, 15 mil öster om Tromsø, hade bestämt sig.

Det som hänt i Oslo, bomben i regeringskvarteret, var fruktansvärt men the show must go on. De skulle inte ställa in, utan hedra de drabbade från scenen. 

Åker till Oslo

Festivalarrangören Lene Hansen står framför pressen på kvällskvisten den 22 juli och berättar om beslutet.

Efteråt frågar hon journalisterna om de hört något mer om bomben i huvudstaden.

– Så säger en kvinna att ”vi har precis fått besked om att en man utklädd till polis skjuter vilt på Utøya”. Jag bara tänkte ”Herregud… min dotter är där”, säger Lene Hansen.

Hon rusar rakt ut från presstältet. Hoppar in i bilen och åker till flygplatsen i Tromsø. Hinner med kvällens sista plan till Oslo.

Ringer och ringer och ringer och ringer till en 14-årig dotter som inte svarar.

– Den kvällen… det var som att falla ned i ett djupt svart hål, säger Lene Hansen.

Hon landar i Oslo där hon möter sin man. Tillsammans kör paret de fyra milen ut till Sundvolden.

Väntar på kriscentret

Klockan halv två på natten är hon framme på hotellet som förvandlats till kriscenter.

Scener hon aldrig kommer att glömma. Avklädda, frusna ungdomar, ensamma och chockade och rädda. Barn utan föräldrar. Och – precis som hon – föräldrar utan barn.

– Vi visste inte hur många som var döda. Så på morgonen, vid femtiden, får vi höra att det är minst 84 stycken, säger hon.

Listorna uppdateras under natten och gryningen. En del mammor och pappor gråter glädjetårar. Andra upplever en sorg ingen borde känna. Lene Hansen mitt i rummet. Hon vet varken ut eller in.

Nu, ett år senare, sitter hon på sin terrass i familjens vita hus i Tromsø och går tillbaka i minnet till den där natten. Till känslorna på hotellet. Försöker förklara.

– Jag började tänka att hon kanske var död. Jag försökte föreställa mig det. Att hon var död. Men…

Hon skakar på huvudet.

– Ingen som inte har barn kan förstå. Från det att de föds så äger de dig, ditt hjärta. Att sitta där och inte veta.

Hon skakar på huvudet igen.

Lista med 15 nya namn

Timmarna går.

Till sist får föräldrarna på hotellet besked att de sista listorna på överlevande ungdomar kommer på lördagseftermiddagen. När en polis kliver in i rummet med papperet i handen tittar sig Lene Hansen omkring. Tänker att de är så många mammor och pappor som väntar på besked. Alldeles för många. Flera hundra anhöriga.

– Han har en lista med femton nya namn. Han läser den högt. Det är helt tyst i rummet, bara försiktig gråt från olika håll. Listan var allas sista hopp. Det fanns inte fler överlevande. Efter det fanns bara död, säger Lene Hansen.

Polisen läser ett namn. Ingen Ylva. Ett namn till. Ingen Ylva. Så har han läst 15 namn. Han är färdig. Ingen Ylva.

– Det går några sekunder. Men så säger han, "Ja, så har vi en till flicka… som fortfarande inte är identifierad. Hon är väldigt svårt skadad och ligger på sjukhus. Hon är mellan 14-20 år, 168 lång, har brunt hår och blå ögon. Och så har hon ett gammalt operationsärr på halsen.”

14-åriga Ylva Schwenke opererades två år tidigare för en medfödd halsfistel.

– Jag ville bara skrika av glädje, jag förstod direkt att det var hon. Men alla runt mig… de var ju i samma situation, och det var inte deras dotter som var på sjukhuset. Deras hopp var ute.

Opereras tio gånger

Hon lämnar hotellet och åker till Oslo. Och där, på Ullevåls sjukhus, får hon till sist – efter ett dygns ovisshet – äntligen se sin nedsövda dotter.

– Den känslan… säger hon.

Hon ler. Avslutar inte meningen.

Ylva Schwenke hade varit på sluttningen nedanför Kärleksstigen när hon blev skjuten i magen, skuldran och låren. Hon opereras tio gånger. Inre blödningar, sönderskjuten muskelmassa, förstörda tarmar, hudtransplantationer.

– Vi bodde i Oslo hela tiden som hon var på sjukhuset, tillsammans med en annan familj från Tromsø vars son också var svårt skadad. Det var väldigt skönt att ha varandra, säger Lene Hansen.

När de kom hem till Nord-Norge efter en dryg månad hade vännerna städat huset, fyllt kylen och målat ett stort hjärta på väggen. Orden ”Välkommen hem” stod skrivna ovanför hjärtat.

En bild på mor och dotter från den dagen sitter uppe på kylskåpet i familjens hem, där Lene just nu är ensam. Maken i Oslo, dottern på läger.

– Hon har återhämtat sig fantastiskt. Hon är stark både fysiskt och psykiskt, säger Lene Hansen.

Ser ärren som seger

I maj vittnade Ylva Schwenke mot Anders Behring Breivik. Eftersom hon bara är 15 år behövde hon enligt lag inte vittna, men hon ville själv göra det. Och hon ville att gärningsmannen skulle vara kvar i rummet.

När hon satte sig i vittnesstolen blev hennes stora ärr, som går från skuldran hela vägen upp till hakan, synligt för både honom och för advokaterna.

Biståndsadvokat John Christian Elden kommenterade att hon inte försökte dölja det.

Ylva log mot honom från vittnesbåset.

– Jag har inga problem med att visa mina ärr. Jag ser dem mer som en seger. Vi har betalat ett pris för demokrati. Det kommer inte gratis. Jag bär kanske inte ärren med stolthet… men jag bär dem med värdighet, sa hon.

Lene Hansen skrattar när hon påminns om dotterns uttalande.

– Jag är stolt över henne varje dag… men jag var extra stolt då. Vad gärningsmannen än hade för avsikt med terrordådet så misslyckades han. Detta kommer alltid att vara en djup sorg i oss, men vi kan inte gå omkring och vara rädda.