Vandrar 45 mil i vrede: ”Förrädare som försöker stoppa brexit”
Publicerad 2019-03-26
RUTLAND. De vandrar 45 mil på två veckor för att rädda brexit.
Hundratals deltar i marschen från Sunderland till London – i vrede mot regeringen.
– De är förrädare som försöker att stoppa brexit, säger Mandy Childs, 61, till Aftonbladet.
En grön kulle tre mil öst om Leicester fylls plötsligt av Union Jack-flaggor. Omkring 200 demonstranter väller in och tågar rakt genom fårhagen. Bräk byts mot brexitrop. ”Vad vill vi ha? Brexit! När vill vi ha det? Nu!”
I skuggan av den miljonprotest mot Storbritanniens EU-utträde som fyllde Londons gator i lördags tågar några hundra brexitanhängare under två veckor 45 mil från Sunderland i norr till London i söder – för att visa sitt missnöje med hur regeringen hanterat brexitförhandlingarna. Nu har de nått regionen Rutland, i Englands mitt.
– Jag har smärta i mina ben och mina fötter ömmar men vi går inte bara med våra ben, vi går med våra hjärtan och själar. Det är den energi vi använder åt denna marsch, säger Mandy Childs, 61.
– Även om det så bara vore fem av oss här så hade det inte spelat någon roll, för vi här representerar 17,4 miljoner människor (som röstade för brexit, reds anm).
"Förräderi att skjuta upp brexit"
På fredag anländer de till huvudstaden för en stor manifestation utanför parlamentet i Westminster. Men sedan marschen startade för snart två veckor sedan är den 29 mars inte längre datumet för Storbritanniens EU-uttåg. Theresa May och EU kom i förra veckan överens om att skjuta upp utträdet till 12 april – och demonstranterna är förbannade.
– Senareläggning är bara ett annat ord för förräderi och för att försöka stoppa brexit, säger Mandy, som velat se ett avtalslöst utträde på fredag.
– Vårt parlament har gjort en kupp mot sitt eget folk. Vi har inte haft en liten diktator som kommit från ett annat land och tagit över, det är skamligt nog vårt eget parlament som gör det här mot oss.
– Och vi kommer inte låta dem göra det. Vi kommer ner till London för att återta vår demokrati.
"Hellre slitna fötter än slitna förlorare"
Mandy är en av de 50 i kärngruppen som går hela vägen ner till London från Sunderland. Resten ansluter under några dagar var. De har en buss, klädd i kampanjens ”lämna betyder lämna”-slogan, som tar dem mellan vandringsled och hotell. Boende och mat finansieras av donationer från brexitörer över hela landet.
– Dessa personer offrar i sin tur två veckor av sin tid och vi har en massa slitna fötter. Men vet du vad? Hellre ha dåliga fötter än att vara en dålig förlorare, säger ”lämna betyder lämna”-kampanjens grundare, multimiljonären Richard Tice, 54, som går med i marschen.
De dåliga förlorare han syftar på är stanna-sidan, som i brexitomröstningen 2016 föll med 48% mot 52%.
Tar efter historisk marsch
Vandringsrutten liknar den historiska Jarrow-marschen 1936, där omkring 200 arbetare vandrade ner från Sunderlands grannstad Jarrow till London för att protestera mot arbetslösheten i norr. Fastighetsmogulen Tice menar att folk norr om London känner sig svikna av Westminsters politiker.
– Under vår 14 dagar långa marsch kan vi nästan ta på den stigande ilska och frustration från folk över hela landet. Om man inte kan lita på demokratin, vad är då kvar? Vill vi leva i en diktatur? Nej. Detta handlar om att kunna lita på vår demokrati, säger han.
– Vi röstade för att lämna och regeringen accepterade att detta var folkets vilja. Men nu vill etablissemanget i Storbritannien, Westminsters elit, försöka skjuta upp det. Men sanningen är att de försöker stoppa det.
Nigel Farage ligger bakom
En annan miljonär bakom marschen är UKIP:s förre partiledare Nigel Farage, en av de som bidragit mest till att Storbritannien lämnar EU. I lördags anslöt Farage till brexitmarschen – och slängde en känga åt den miljondemonstration som samtidigt pågick i centrala London.
– Vilka slag vi än måste utkämpa; ha självförtroende för vi står enade. De är en minoritet, vi är majoritet, sa han i ett tal, skriver Evening Standard.
”Garanterat upplopp”
Ian Lawrence, 70, en av marschens äldsta, är inte heller imponerad av den karneval av demonstranter, skyltar och slagord som intog huvudstadens gator i helgen.
– Vi marscherar med stolthet. Vi går inte bara runt i London i en halvtimme med plakat som säger ”vi vill stanna”. De har inte något bra motiv. Vi har 17,4 miljoner som röstade för att lämna, säger han.
Nära sex miljoner har skrivit på en namninsamling för att stoppa brexit. Skulle det ske tror Ian att det kan bli oroligt på landets gator.
– Jag kan garantera att det skulle bli upplopp direkt, för vi skulle inte tolerera det.
Kallades Hitler och rasister
Stämningen är god när brexitsupportrarna når det lilla samhället Manton – dagens slutdestination. En bybo viftar välkomnande med Union Jack. En annan står i protest redo vid vägkanten med en liten EU-flagga.
– Titta, vi är fler än du, skriker en brexitör.
– Vilken liten du har, det får du säkert höra ofta, hojtar en annan.
Ett gäng storvuxna män i öronsnäckor går längst fram och ser till att allt går lugnt till. På flera platser har meningsmotståndare gått till verbal attack mot brexitörerna.
– Folk står och säger till oss att vi är trångsynta och att vi är rasister, att vi är Hitler och sådant, och det gör ont, säger Mandy Childs.
– Man skulle ju givetvis inte hitta någon trångsynt rasist här. De har sina åsikter och vi har våra, men vi vann ju valet och det här handlar om demokrati.
Meningsmotståndare i tyst protest
Gruppen har samlats på en pub för att släcka törsten efter dagens strapats. Några likasinnade bybor sluter upp för att ge sitt stöd. Efter flera dagars vandring i regn och blåst skiner solen.
En handfull brexitmotståndare står vid uteserveringen och håller upp en banderoll där de undrar varför brexitörerna är så rädda för en ny omröstning.
– Vi anser att demokrati borde gälla hela tiden och inte bara vid en tidpunkt. Vi vet så mycket mer nu än vad vi visste vid valet för tre år sedan, säger Joanna Burrows, 62, som står inlindad i en EU-flagga.
– De har sina åsikter här och de är väldigt arga. Jag önskar att vi kunde mötas på halva vägen och interagera med dem på ett mer positivt sätt för vi kommer ju att leva tillsammans även efter det här.
"Hoppas kunna rädda demokratin"
Tidsschemat är hårt. Efter en timmes ölmingel måste gruppen slussas till nattens boende och ladda för nästa dags vandring.
– Busschaufförerna får inte jobba fler timmar än så här. Det är EU-regler va, säger en av arrangörerna och drar iväg en demonstrativ spottloska.
Sarah Naz, 36, är glad över att snart vara tillbaka i hemstaden London – även om hon aldrig tvekade på att spendera två veckor till fots genom landet.
– Fysiskt och mentalt så är det utmattande. Man måste vakna väldigt tidigt och det är tufft, det är inte lätt alls, säger hon.
– Fysiskt sett så skulle jag inte säga att jag mår så bra. Men det är bra att träffa så många fina människor längs vägen.
Vad hoppas ni kunna uppnå med detta?
– Jag hoppas att detta kan rädda demokratin och att vi kan stå enade. Det handlar inte om att lämna eller att stanna längre, det handlar om att skydda demokratin.
Marsch för att lämna även kallad "Marsch för demokratin"
Start: 16 mars i Sunderland.
Målgång: 29 mars i London.
Längd: Omkring 45 mil.
Deltagare: 50 i ”kärngruppen” som går hela vägen, samt ytterligare ett par hundra som ansluter i olika sträckor på vägen.
Syfte: Att visa politikerna att det fortfarande finns de som vill lämna EU – hellre utan något avtal än med det avtal Theresa May förhandlat fram med EU.
Organisatör: Gruppen ”leave means leave” – ”lämna betyder lämna” – med bland andra fastighetsmiljonären Richard Tice och förre UKIP-ledaren Nigel Farage i spetsen.
Inspiration: Jarrow-marschen, som ägde rum under 27 dagar i oktober 1936, där omkring 200 arbetare från Sunderlands grannstad Jarrow vandrade ner till det brittiska underhuset med en lista med namnunderskrifter. Jarrow hade två år tidigare förlorat sitt varv, stadens största arbetsgivare, vilket lett till stor arbetslöshet och uppropet var en vädjan till politikerna att försöka ordna en satsning på nya industrier i Jarrow. Även om demonstranterna vände hem lottlösa så skulle marschen komma att ses som en viktig händelse i den brittiska arbetarrörelsens historia.