Studie: Stor förekomst av PFAS i dagvatten
Publicerad 2024-10-11
Forskare vid Luleås Universitet har hittat stor förekomst av PFAS: ämnen i biofilter för dagvattenrening.
– Vi har hittat betydande mängder PFAS i de flesta biofilteranläggningar som vi har studerat, säger Ali Beryani, doktorand inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet.
Se videon: Här får PFAS-föreningen glädjebeskedetForskare inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet har i samarbete med forskare vid Ohio State University och byggföretaget NCC genomfört en stor undersökning av förekomst, koncentration och utbredning av PFAS i urbana biofilteranläggningar för rening av dagvatten. Forskarna i studien publicerad i Environmental Science & Technology har sett att det finns en betydande mängd PFAS i biofiltren och att PFAS fördelas mycket mer ojämnt i filtermaterialet än andra föroreningar.
Undersökningarna visar att PFAS förekommer i samtliga lager, även längst ner.
– Till skillnad från till exempel metaller som fångas upp relativt högt upp i anläggningarna, så var PFAS spridd oregelbundet i samtliga filterlager genom reningsanläggningarna, säger Ali Beryani, doktorand inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet, i ett pressmeddelande.
Många av PFAS-ämnena är mer vattenlösliga, så kallade hydrofila föroreningar. Dessa absorberas inte lika lätt eller inte alls av filtermaterialet. I studien har forskarna även använt en ny metod för den här typen av studier, TOP Assay oxidation, för att påvisa olika och fler typer av det mycket höga antalet PFAS föroreningar.
Lång halveringstid oroar forskare|
– I de biofilteranläggningar vi undersökt hittade vi både kortkedjiga och långkedjiga PFAS i sedimenten. Långkedjiga PFAS är särskilt oroande på grund av deras mycket långa halveringstid, högre toxicitet samt risken för bioackumulering. Däremot är de kortkedjiga molekylerna mindre giftiga men mer lättlösliga och rörliga i vattenmiljöer, säger Ali Beryani.
I biofilteranläggningar filtreras dagvattnet genom filtermaterial som huvudsakligen består av jord- och/eller sandlager som kan vara upp till en meter tjockt. I botten ligger dränering som samlar upp det renade vattnet som sedan släpps till ledningsnät och vidare ut till sjöar och andra vattendrag. Utan biofilter avleds orenat dagvattnet direkt till samma vatten där vi badar, fiskar och tar vårt dricksvatten. På de flesta metaller fungerar biofilter oftast väldigt bra. Anläggningarna är däremot inte byggda för att rena vatten från PFAS, eftersom förekomsten av PFAS i dagvatten uppmärksammats först på senare år.
Vattenlösliga PFAS fastnar nästan inte alls i filter
Många av PFAS-ämnena är mer vattenlösliga, så kallade hydrofila föroreningar. Dessa absorberas inte lika lätt eller inte alls av filtermaterialet. I studien har forskarna även använt en ny metod för den här typen av studier, TOP Assay oxidation, för att påvisa olika och fler typer av det mycket höga antalet PFAS föroreningar.
– I de biofilteranläggningar vi undersökt hittade vi både kortkedjiga och långkedjiga PFAS i sedimenten. Långkedjiga PFAS är särskilt oroande på grund av deras mycket långa halveringstid, högre toxicitet samt risken för bioackumulering. Däremot är de kortkedjiga molekylerna mindre giftiga men mer lättlösliga och rörliga i vattenmiljöer, säger Ali Beryani.
Studien har finansierats av Naturvårdsverket, Vinnova genom Drizzle, Svenska byggbranschens utvecklingsfond, SBUF, samt NCC.
