”Jag skulle göra om samma sak igen”

Wolfgang Hansson

Aftonbladets Wolfgang Hansson och Urban Andersson på plats i Kiev – ett år efter att kriget startade

 Lite drygt ett år har gått sedan en folklig revolt på Majdantorget i Kiev störtade Viktor Janukovitj alltmer auktoritära regim.

 Ruslan Karpets var både Majdanaktivist och deltog sedan i kriget i östra Ukraina.

 Ett krig där 6 000 har dödats och minst det dubbla skadats.

 I dag sitter han i rullstol med vänster arm bortsprängd och ena benet söndertrasat.

 Var det värt allt som sedan hände att starta revolten mot den förhatliga regimen?

 Aftonbladets Wolfgang Hansson och Urban Andersson ställde frågan till Ruslan och andra Majdanaktivister.

KIEV. Majdanaktivisten och soldaten Ruslan Karpets, 24, sitter i sin rullstol utan vänsterarm och med söndertrasat ben.

Jag frågar om protesterna och kriget. Var det värt det?

– Jag har inte ångrat mig en sekund, kommer svaret utan tillstymmelse till tvekan.

För drygt ett år sedan kom Ruslan till Majdantorget i Kiev med en obändig vilja och energi. Han orkade inte längre sitta hemma i soffan medan andra ungdomar misshandlades av polisen.

De första åtta dagarna var han bara där och deltog i demonstrationerna mot Viktor Janukovitj regim. Sedan började han hjälpa till i ett av köken som fanns för att hålla deltagarna mätta och belåtna. Efter ett tag träffade han en av ledarna för självförsvarsstyrkorna. Han gick en kurs och gillade det.

Snart var Ruslan en av dem som var beredd att försvara torget med sitt liv. När polisen försökte storma det stod han längst fram på barrikaderna. Brände bildäck och kastade gatsten på poliserna.

– Rädd var jag kanske de första 15 sekunderna, berättar han. Sen vänjer man sig.

Från den 4 december 2013 till den 22 mars 2014 levde han dygnet runt på torget som kommit att symbolisera Ukrainas dröm om verklig självständighet. Han sov några timmar åt gången i ett av de många tälten för att orka försvara revolten.

Dagen då så många demonstranter dödades av krypskyttar träffades han av två gummikulor.

– Det gjorde ont men värst var alla människor som i paniken sprang och trampade på mig.

Några dagar senare då Janukovitj flydde kände han ett kort ögonblick en viss segerrusighet innan han insåg att det han precis varit med om bara var början på något mycket värre.

Vaknade upp utan vänster arm

I dag är det drygt ett år sedan regimen föll.

Vi sitter på en bänk i solskenet utanför Kievs militärsjukhus. Det känns som att våren är på väg. Ruslan drar girigt in röken från en cigarett. Han är klädd i en svart skinnjacka med pälskrage. Bredvid sig har han en liten låda som pumpar ut vätska från det skadade benet. Den tomma ärmen är instoppad i vänster jackficka.

Ruslan är fåordig när han berättar om hur han fick sina skador.

Några månader efter att han lämnat Majdan tog Ruslan värvning i Ukrainas frivilliga styrkor. Han hade bara varit vid fronten i östra Ukraina i drygt två veckor när hans grupp mitt ute på ett fält blev utsatta för 20 minuter av kraftig granatbeskjutning.

Han minns in riktigt vad som hände den 14 september. Efteråt har kamrater berättat att han fick första hjälpen inom en halvtimme och forslades till sjukhus. Han vaknade upp ur medvetslösheten utan vänster arm och axel och med ett hål in i ena höften.

”Skulle göra om samma sak igen”

Sedan dess har han genomgått 26 operationer för att försöka rädda hans ben och nio för den inte längre existerande vänsteraxeln. Hans ena ben är fyra centimeter kortare och han behöver en protes för axeln. Sjukvården i Ukraina har inte de resurser som krävs för att hjälpa honom. Familj och frivilliga försöker hitta en klinik utomlands med hittills utan framgång.

Vi följer Ruslan in på sjukhuset. I den långa korridoren på andra våningen möter vi män på kryckor där bara en stump återstår av ena benet, män i rullstol med ett av benen rakt fram, män med deformerade ansikten.

Krigets råa och verkliga ansikte.

Med hjälp av en järnstång som löper över sängen lyfter Ruslan med sin återstående hand upp sig själv från rullstolen. I sängen bredvid honom ligger en ung man som ser ut att vara i långt mycket sämre skick. Ena armen är bara en kort stump. Den andra vilar mot en ställning. Ansiktet är fullt av sår. Han sover.

Han sårades när de ukrainska trupperna drog sig tillbaka från staden Debaltseva för några veckor sedan. Han är bara 20 år.

Två unga män som fått sina liv förstörda nästan innan de börjat leva. Det känns nästan grymt att ställa frågan om det verkligen var värt att dra igång protesterna med tanke på Rysslands annektering av Krim och nu kriget.

Ruslan rör inte en min när tolken ställer sin fråga.

– Jag skulle göra om samma sak igen om läkarna kunde fixa min arm och mitt ben. Det enda jag ångrar är att så många av mina vänner dödats och fortsätter att bli dödade.

”Kändes som jag blev våldtagen”

För Vlada Osmak har Majdanrevolten och kriget inte inneburit några personliga offer. Hon var själv på torget nästan varje dag men stod aldrig på några barrikader. Hon bredde smörgåsar och organiserade ett bibliotek. Ingen släkting har dödats i kriget

Ändå känner inte heller hon någon tvekan inför frågan "var det värt det?".

– För mig handlade det om att jag omöjligen kunde leva i ett land som inte tillhörde oss. Det kändes som jag blev våldtagen varje dag, moraliskt, ekonomiskt och känslomässigt. Janukovitj och hans maffia stal landet ifrån oss. Vi ville ta tillbaka det. Jag tror kriget hade kommit även utan Majdanprotesterna. Min känsla är att Putin planerat det lång tidigare.

Vlada anser att utan Majdanrevolten så hade ryska stridsvagnar kunnat rulla in i Kiev utan motstånd. Inget hade vågat sätta sig emot.

– Revolten gjorde att vi hittade oss själva som nation. Vi stod enade för ett större mål. Utan den kraften hade vi aldrig lyckats mobilisera det motstånd som gör att vi nu kan hålla rebellerna stången i östra Ukraina.

Fotona omgivna av tulpaner

Ändå känner Vlada att många ukrainare lider av ett kollektivt posttraumatiskt stressyndrom.

– Vi har ännu inte riktigt fattat vad som har hänt med vårt land. Såren är fortfarande så öppna

Hon blir känslomässigt uppriven när vi passerar vid ett provisoriskt monument över de "himmelska hundra", de 106 personer som miste livet under revolten. Hon drar kappan tätare om sig och rösten börjar darra.

Bilderna av offren som sitter fästa på gatstenar vittnar om att de flesta var män. Många av dem unga.

Fotona är omgivna av drivor av tulpaner, nejlikor och andra blombuketter. Längst fram står hundratals värmeljus med lock för att skydda mot vinden. De döda har blivit nationens officiella hjältar.

Ruslan Karpets kämpade också på torget. Han klarade livhanken men är invalid för livet. Ännu finns det inget monument över hans och hans kamraters insatser. De som fortsätter att dö och lemlästas i östra Ukraina för att rädda det som uppnåddes på Majdantorget.