Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

”Hur har jag hamnat här?”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-12

Mannen på isflaket berättar: Jag kunde dött

ensam Mannen var rejält frusen och chockad och togs till S:t Görans sjukhus i Stockholm. ”Han hann säga att han i alla fall var ensam på isen, så vi inte behöver leta efter någon annan”, säger Carina Andersson, inre befäl vid Stockholmspolisen.

Mannen skrek förtvivlat på hjälp i en halvtimme – fånge på isflaket mitt i Stockholm.

Efter en sista drink med kompisarna kunde en isbrytare ha kostat honom livet.

– Jag tänkte: Hur i helvete har jag hamnat här, säger han dagen efter dramat.

NÄRA DÖDEN ”Om jag hade hoppat mellan flaken hade jag ramlat i direkt”, säger mannen till Aftonbladets reporter.

Strax före klockan 02 i går natt mellan Essinge­öarna i centrala Stockholm: Plötsligt står mannen i medelåldern på ett par ­decimeter stort isflak. Under tiden som han promenerat har en isbrytare ­rivit upp istäcket – utan att han märkt något.

Överallt är det krossad is och vatten. Stora mörka växande hål. Han känner hur han börjar bli blöt om skor och byxor.

Det sista han minns av kvällen är att han tog farväl av sina vänner. De hade firat honom inför hans semesterresa till Sydamerika. Planet lyfter i dag.

”Är inte van vid is”

Under kvällen drack de öl och snackade. Normalt sett dricker inte mannen sprit.

– Öl är okej men jag tål ­inte sprit, säger han allvarligt.

Men den här kvällen, precis innan han lämnade vännerna, tog han en whiskey. För att fira avresan. Sedan minns han inget mer.

Men på flaket släpper berusningen snabbt.

– Jag nyktrar till tvärt och tänker: Helvete! Hur hamnade jag här? Jag är inte van vid is. Där jag kommer ifrån finns ingen is, säger han när Aftonbladet träffar honom dagen efter mardrömsnatten.

Han bestämmer sig för att försöka stå kvar på flaket utan att ramla.

– Om jag hade hoppat mellan flaken hade jag ramlat i direkt, säger han.

De hörde hans rop

Paniken väller över honom och han skriker på hjälp.

– Jag skriker så högt jag kan i minst en halvtimme.

Plötsligt ser han män nere vid strandkanten.

– De räddade mig med en liten båt. Jag är så glad, jag kunde verkligen ha dött, ­säger han.

Av en slump var det personal på Banverket som hört hans rop på hjälp. Polis och räddningstjänst kunde hjälpa honom i land strax före klockan 02.30.

Han var chockad och frusen.

När Aftonbladet möter honom dagen efter är han skakad och utmattad. Han mår bra men kan inte förstå vad han varit med om. Och att han klarade sig.

– Jag kunde ha dött, säger han med allvar i blicken.

Han gör korstecknet över magen och tittar upp mot gud.

– Om ni ursäktar mig så måste jag åka hem. Jag har en resa framför mig.

Koll på köld? |
SvD