Assad: ”Jag är den onde som dödar de goda”
Publicerad 2016-11-20
Efter snart sex års krig känner den syriska regimen segervittring.
Nu gör man allt för att visa upp annan fasad av landet och diktatorn Assad.
Frilansjournalisten Aron Lund fick en unik inblick i regimens propagandamaskin – som gäst hos Bashar al-Assad.
– Hello, welcome, säger Bashar al-Assad.
Han skakar artigt hand och ser till att alla som vill ha får en kopp te. Vi är en liten grupp på fem journalister och Syrienspecialister som bjudits in för att möta presidenten i ett av hans residens i Damaskus.
Det känns surrealistiskt.
Mannen framför mig betraktas av Sveriges regering, internationella människorättsgrupper och många av sina landsmän som en av världens värsta krigsförbrytare. Han ärvde makten från sin far år 2000 och utkämpar sedan 2011 ett skoningslöst krig för att behålla den. Under det kriget har hundratusentals människor dött och lemlästats, halva landets befolkning har drivits från sina hem.
"Jag är den onda presidenten"
För sina anhängare är han Syriens enda hopp. För sina motståndare är han djävulen.
Privat är han omöjlig att placera. Han svarar vänligt och tålmodigt på kritiska frågor, men varje svar landar i en välförberedd slutsats.
Hur känns det att anklagas för krigsförbrytelser?
– Personligen? Det finns inget personligt i min roll. Jag är bara en rubrik. Den onda presidenten, den onda killen som dödar de goda killarna.
Sedan leder han samtalet in på ett resonemang om amerikansk imperialism och George W. Bush.
Pokeransiktet förblir perfekt till och med när alla i rummet, inklusive han själv, vet att han talar osanning. En reporter frågar om fredliga aktivister som förts bort av säkerhetstjänsterna. Assad slingrar sig:
– Har du kontrollerat de här anklagelserna?
Men hon ger sig inte, utan svarar på alla hans motfrågor. Hon har namn, plats och datum. Det slutar med att han säger att det antagligen var någon annan som rövade bort dem och skyllde på regeringen.
Längre än så går det inte att komma. Assad ler vänligt.
Det har gått många år sedan jag senast kunde besöka Damaskus. Ambassaden i Stockholm har inte givit mig visum, men nu bjuds jag in av en förening närstående presidentfamiljen och då smälter alla hinder bort. Enligt arrangörerna är detta början på en ny öppenhet mot medierna, men självklart är det också en del av propagandakriget.
Regeringen vill övertyga oss om att den med rysk hjälp närmar sig segern, att Assads fiender måste inse att det är dags att byta kurs.
På en sluten seminarieserie på Damaskus universitet får vi lyssna på ministrar, affärsmän och säkerhetschefer som upprepar samma budskap: vi försvarar oss mot terrorister, medierna ljuger om att vi dödar civila, USA och EU måste häva sina sanktioner.
Har lovat att svara på frågor
De har lovat svara på frågor, men de flesta svar blir en variant på samma tema, om kampen mellan den goda presidenten och de onda terroristerna.
Jag frågar ministern för lokal förvaltning, Hussein Makhlouf, om varför tiotusentals syriska kurder vägrades medborgarskap mellan 1962 och 2011. Det skapade en djupt klyfta, och nu har de kurdiska områdena utropat självstyre och vägrar lyda Damaskus. Hade det inte varit bättre för regeringen att mildra dessa spänningar redan före kriget?
"Att vara öppen är inte detsamma som att vara slapp"
Svaret blir det förväntade: inga misstag har begåtts, kurder och araber är enade i Syrien, det är USA som försöker skapa problem. Nästa fråga!
– Att vara öppen är inte detsamma som att vara slapp, säger Assad när vi tar upp svårigheterna att rapportera från Syrien. Han säger att staten har rätt att utestänga medier och att de flesta västerländska korrespondenter ändå ljuger om läget. Då kan de lika gärna få sitta i USA och ljuga, han vill inte ge dem trovärdighet genom att släppa in dem i Syrien.
Men, påpekar han, nu har ni fått en chans att se läget med egna ögon.
Det är en sanning med modifikation. Journalister tillåts se det regeringen vill visa upp, ibland lite mer, ibland inte ens det.
Maniskt kontrollbehov
Misstänksamheten sitter hårt i väggarna, allt kräver tillstånd och byråkratins kvarnar maler långsamt. Jag väntar dag efter dag på ett dyrt hotell, men till sist tar pengarna slut och jag tvingas lämna Syrien utan att möta de talespersoner för militären, Baathpartiet och olika ministerier jag försökt stämma träff med.
När en regering har ett så maniskt kontrollbehov att den inte ens klarar av ge journalister tillgång till sina egna talking points, då har det gått långt.
Under väntetiden får jag dock vandra runt i centrala Damaskus som jag vill, även om jag måste släpa med mig en övervakare från Informationsministeriet när jag vill göra en formell intervju.
Gatuliv och normalitet
Jag kan själv se en del av det som regeringen vill att jag ska se, och som faktiskt är sant: att staden är sig lik, att där fortfarande finns ett fungerande samhälle med trafikpoliser, gatuliv, affärer och ett slags normalitet.
Det är till denna normalitet som de flesta av de Syriens sex miljoner internflyktingar har sökt sig, bort från de utbombade rebellområden där islamister slåss både mot armén och mot varandra. För Assad är det ett bevis på att han håller på att vinna, att folk nu vill tillbaka till den hårda stabilitet som existerade före 2011.
– Trots alla regeringens brister, som korruption eller vad du nu vill kalla det, hade man vissa kriterier man kunde följa. Det fanns lagar, säger Assad.
De kan inte ge upp
Han har rätt i det. Men även det är en sanning med modifikation, för det var ju mot dessa lagar – som förbjöd kritisk debatt och var specialskrivna för att göra Assad till president på livstid – som en del av det syriska folket gjorde uppror.
Fortfarande idag är det många rebeller och civila syrier som vägrar, eller helt enkelt inte kan, ge upp kriget. För dem är den ordning som rådde före 2011 inte en tänkbar lösning, utan själva problemet. De vet att de inte längre kan vinna kriget, men de ser att Assadregeringen inte har förändrats och de fruktar att försvinna in i en fängelsehåla om de lägger ner vapnen.
Och därför böljar våldet vidare genom Syrien.
Aleppo 2016 – helvetet på jorden Så här ser kriget i Syrien ut på riktigt OBS! Varning för starka bilder! Stöd Aftonbladets kampanj #tittaintebort
PLUS: Kriget i Syrien
Aron Lund