”Telefonen ringde hela tiden. Tidningar. Tv. Det tog aldrig slut”

Oisín Cantwell

Aftonbladets utsända om mediestormen i Israel

JERUSALEM.

Gårdagen var bisarr.

Det påstods en hel del

saker, väldigt lite stämde.

Det är till exempel inte sant att Aftonbladet stoppats från att arbeta i Israel.

I går hände följande:

Jag och Aftonbladets fotograf Urban Andersson åkte tidigt på morgonen till den israeliska regeringens mediakontor

i Jerusalem för att ansöka om de presskort som behövs för att arbeta journalistiskt i Israel.

En ansökan som brukar vara genomgången och beviljad på runt en halvtimme.

Men Jason Pearlman, tjänstemannen som tog emot oss, en sympatisk man i yngre medelåldern, lät förstå att den här gången skulle det ta tid.

Han hade full koll på att det var i Aftonbladet som artikeln som utlöst den egendomliga diplomatiska fnurran mellan Sverige och Israel var publicerad.

Han skämtade och sa att hans chefer sagt åt honom att om det dök upp några journalister från Aftonbladet så skulle han fråga vilken blodgrupp vi har och undersöka om vi var lämpliga som donatorer av organ.

Pearlman sa att det inte var någon idé för oss att vänta på att få våra presskort. Han skulle ringa senare och berätta hur det gick.

En tv visade brittisk fotboll i bakgrunden och tjänstemannen berättade att han höll på Sunderland och jag sa att Liverpool är mitt lag.

Han bjöd oss på kaffe. Vi pratade ett tag. Sen gick vi.

En halvtimme senare bröt en total cirkus ut. Jag begrep inte mycket då den första journalisten, en kvinnlig reporter på en israelisk radiostation, ringde och ville ha en kommentar till faktumet att Israel beslutat att jag och Andersson inte ska släppas in i Gaza.

Vi har inga planer på att åka dit, än mindre ansökt om att få göra det. Jag sa att allt måste vara ett missförstånd och la på luren.

Gick sedan in på den israeliska tidningen Haaretz hemsida och hittade en fullständigt knäpp artikel där presskontorets chef Danny Seaman påstås ha sagt att två journalister från Aftonbladet krävt att få åka till Gaza och börjat gapa och skrika då de fick avslag.

Liknande uppgifter dök snart upp på tidningen Jerusalem Posts hemsida.

Radiokvinnan ringde fyra gånger till. Hon blev surare och surare för varje gång eftersom jag inte ville ge henne några kommentarer.

Flera israeliska tv-stationer hörde av sig. Jag höll luren en halvmeter från örat då en arg man från någon nyhetsbyrå i Tel Aviv vrålade att jag var ”en total idiot som vägrade diskutera den uppenbara aggression som Israel visar mot både Sverige och Aftonbladet genom att vägra journalister arbeta här”.

Jerusalem Post. Haaretz. Nyhetsbyrån Reuters, tysk och spansk tv. Telefonen ringde hela tiden. Det tog aldrig slut.

Ett tv-bolag bad om att någon dag få följa vårt arbete från morgon till kväll. Det skulle bli ett reportage i något medie­magasin på fredag kväll.

Det var 30 grader varmt här i Jerusalem så sent som vid åttatiden i går kväll och jag trodde att jag fått solsting då nyhetschefen ringde och sa att CNN toppat sin sajt med storyn hela eftermiddagen.

Jag ställde inte upp på någon intervju. Dels för att jag inte hade fått göra något annat om jag börjat svara på frågor. Dels för att jag var rädd för att klanta till det och störta både Israel och Sverige i fördärvet om jag började prata.

I stället hänvisade jag, måhända fegt, alla frågor till chefredaktör Jan Helin.

Det påstås även i Sverige att Aftonbladet har stoppats från att arbeta i Israel.

Men så sent som i lördags var vi på Västbanken på jobb, vi släpptes förbi checkpoint efter checkpoint.

Sanningen är att presskontoret i Jerusalem ännu inte beslutat om vi ska få vårt tillstånd eller inte.

Det är en försvårande omständighet och en provokation i sig. Det är så långt min kvällstidningsheder tillåter mig att vinkla gårdagens händelser.