Flydde från dödshot – sitter fast vi gränsen

Wolfgang Hansson

Talibanerna tvingade honom på flykt från Afghanistan Drömmer om Tyskland

BARANJSKO PETROVO SELO, KROATIEN. Dödshot från talibanerna fick honom att fly från Afghanistan
Nu står 28-årige Mohammed Hadi utanför bussen vid gränsen i Kroatien och väntar på att bli insläppt i Ungern.
Han är en av 8 000 flyktingar som kommer in i EU varje dag medan Europas medier verkar ha tappat intresset.

Trots att temperaturen knappt orkar över 12 grader är Mohammed Hadi klädd i shorts. Han går ner till slånbärsbuskarna på ena sidan av vägen och grabbar en handfull av de blå bären. Denna morgon har flyktingarna ännu inte fått något att äta.

De har suttit i bussen vid gränsstationen till Ungern sedan klockan fem i morse. Nu är det lunchtid.

Mohammed är ändå på gott hurmör. Han är van vid värre strapatser än så här. Under åtta år var han soldat i den afghanska armén och ingick i en enhet som jobbade sida vida sida med Natos trupper.

– Fyra gånger blev jag sårad av hemmagjorda vägbomber.

Han visar såren efter splitter på vadbenen. I sin telefon bläddrar han fram bilder på sig själv i uniform tillsammans med den navy seals-grupp som tog sig in i Pakistan och sköt al-Qaidas ledare Usama bin Ladin 2011.

– Jag trivdes väldigt bra att jobba med amerikanerna, berättar han på hyfsad engelska. Men för ett halvår sedan försvann de plötsligt och lämnade över allt till den afghanska armén.

För Muhammed Hadi var det ett hårt slag. Mer eller mindre över en natt försvann garanten för hans säkerhet.

– I åtta år var jag lojal mot Nato. Nu när de lämnat är det ingen som bryr sig om oss som blev kvar. Ingen bryr sig om vad som händer med våra familjer. Ni svenskar hade också afghaner anställda men bryr er inte.

Mer än ett stänk av bitterhet hörs i rösten. Alla i hembyn vet att han arbetade för Nato. Talibanerna har upprepade gånger hotat honom. "Vi vet var du bor. Vi vet att du jobbat för amerikanerna. Vi ska döda dig".

Efter ett antal sådana hot beslöt sig Mohammed för att fly med sin bror och sin syster. Han lämnade dem i Iran och fortsatte via Turkiet till Grekland. Han såg kvinnor och barn dö för att de inte kunde simma och för att de inte hade råd att betala 100 dollar extra för en flytväst.

Själv betalade han smugglarna 600 dollar för en plats i en liten gummibåt. När smugglarna ville ha mer betalt vägrade han. Minnet är ett jack under ena ögat och ett blåmärke efter det slagsmål som uppstod.

Men nu när han efter två månaders flykt står på gränsen till Schengenområdet tycker han att det var värt all möda. Drömmen är ett nytt liv i Tyskland där en amerikansk officer lovat att hjälpa honom.

En ungersk gränsvakt ber vänligt men bestämt flyktingarna att ställa sig i dubbla rader utanför den nötta röda markering som visar exakt var gränsen mellan Kroatien och Ungern går. En uppsjö kroatiska poliser är ännu trevligare.

Stämningen är avslappnad. Nästan gemytlig.

Flyktingarna har samlats upp från olika flyktingläger i Kroatien och bussats hit till gränsen. Något som upprör den ungerska regeringen som tycker att kroaterna själva borde registrera och ta hand om flyktingarna.

Men här på gränsen flyter samarbetet helt friktionsfritt. Bussarna kör fram en efter en. Flyktingarna promenerar genom en grind över till den ungerska sidan där de möts av gränspoliser med blå plasthandskar och munskydd. Men också av soldater med automatvapen på magen. Fyra pansarfordon med kulsprutor står beredda ifall det blir bråk.

Allt går lugnt och stilla till. Flyktingarnas bagage och kläder gås igenom. Ingen behöver lämna fingeravtryck eller visa id-handlingar. Efter kontrollen dirigeras de upp på långa, blå dragspelsbussar. En av poliserna berättar att bussarna ska ta flyktingarna direkt till den österrikiska gränsen där de släpps av.

Ungrarna gör med andra ord precis samma sak som de är sura på kroaterna för.

Efter ett antal veckor där många länder i södra Europa haft svårt att bestämma sig för hur de ska hantera flyktingströmmen har sättet att bemöta flyktingarna ändrat karaktär. När vi reser med bil genom Ungern och Kroatien ser vi inte en enda flykting som vandrar längs vägen eller över majsfälten. I Kroatien samlas de upp i läger och bussas sedan till gränsstationer mot Ungern och Slovenien.

Borta är tårgasen och vattenkanonerna. Majoriteten länder söder om Tyskland gör nu allt för att underlätta flyktingarnas resa till Nordeuropa. Kaoset har bytts ut mot en viss ordning och reda även om EU:s gränsregler inte följs.

Flyktingarna fortsätter komma men färre och färre sover under bar himmel. Nu får de gratis skjuts.

Men det är få som observerar denna förändring. Vi är de enda utländska journalisterna vid gränsen mot Ungern och Serbien. Bortsett från ett ungerskt tv-team finns här inga andra reportrar alls.

När de dramatiska scenerna uteblir verkar media ha förlorat intresset för den fysiska flyktingströmmen.

Förmodligen är det pressen från EU som fått länderna på Balkan att börja samarbeta istället för att slunga vildsinta beskyllningar mot varandra. Under en knapp veckas tid har Kroatien förbjudit serbiska lastbilar att köra in i Kroatien som straff för att serberna kör flyktingarna till Kroatiens gräns istället för Ungerns. Ett svårt ekonomiskt avbräck för Serbien. För en dag sedan upphävdes förbudet.

Lastbilschauffören Dragan Topalovic väntar i duggregnet vid gränsstationen på motorvägen mellan Belgrad och Zagreb. Han är på väg med en container till hamnstaden Rijeka.

– För bara någon dag sedan var det en 15 kilometer lång kö av lastbilar som väntade på att ta sig över, berättar han. Allt för att Kroatiens premiärminister har en skruv lös.

Han gör en förolämpande gest med ett finger mot huvudet.

– Nu verkar allt vara ok igen. Jag har bara väntat några timmar.

Det är bara 20 år sedan Balkan stod i lågorna när det forna Jugoslavien bröts upp i ett blodigt krig. Oron finns för att påfrestningarna i samband med flyktingströmmen ska leda till att fientligheter bryter ut nytt.

Det är en ödets ironi att människorna som flyr krig och konflikter i Asien och Mellanöstern passerar genom områden där skotthål fortfarande syns i husen.

När vi passerar den ungerskkroatiska gränsen i Udvar är en grupp ungerska militärer i full färd med att lägga ut dubbla rader med blänkande ny taggtråd längs hela gränsen. De packar up den ur runda paket som ser ut som har formen av smala bildäck. De bär två par handskar för att inte skära sig.

– Vi har order att vara färdiga till på tisdag, säger Kapten Patkai bistert.

Ett gammalt, rostigt staket finns redan på plats men anses tydligen inte tillräckligt avskräckande.

I gränspassagen vid Baranjskjo Petrovo Selo har det blivit dags för Mohammed Hadi att promenera in i Ungern. Övergången är tillfälligt stängd för alla utom flyktingar så vi får stanna på den kroatiska sidan trots att båda är EU-länder.

Det sista jag ser av honom är den beiga ryggsäcken på väg in i en buss mot den österrikiska gränsen.