”Kunde inte träffa min man på flera månader”
Publicerad 2020-08-05
Det blev en annorlunda vår för Kristina Kappelin som är vd och intendent för Villa San Michele på Capri.
Maken satt fast i Rom när Italien stängde ner landet och de kunde inte träffas på flera månader.
– Det har varit väldigt ensamt.
För två och ett halvt år slog sig Kristina Kappelin, 62, in på en ny bana när hon efter 30 år som frilansande journalist i Italien tog över rollen som vd och intendent för Villa San Michele på italienska Capri. Det välbesökta museet tillika kulturinstitutionen byggdes av läkaren och författaren Axel Munthe och donerades till svenska staten när han gick bort 1949.
Vanligtvis vallfärdar turisterna till den pittoreska villan belägen i Anacapri med en vidunderlig utsikt över Tyrrenska havet, men det har den rådande coronapandemin satt stopp för.
– Vi hade total lockdown fram till 18 maj och större delen av personalen gick på A-kassa. På ett sådant här ställe märks det väldigt fort när det inte underhålls regelbundet. Inte minst trädgården som är en väldigt viktig tillgång för oss. Vi har ofantligt mycket färre besökare än normalt. Vi hade 13 000 besökare i juni förra året och i år var det 2000. Men våra bästa månader är april, maj, september och oktober. Så vi förlorade hela april och maj.
Villa San Michele ska till skillnad från många andra institutioner bära sina egna kostnader – hur går det nu?
– Så är det. Vi är lika hårt drabbade som alla andra kulturinstitutioner. Vi har också en fot i turistnäringen eftersom vi har ett café och en butik, så det här är ett förlorat år. Men jag tror nog vi kommer klara oss eftersom vi har lite reserver, men det är ett riktigt krisår. Vi är en institution på Capri, de traditionella turisterna gör ofta två saker när de kommer hit, de besöker Blå grottan och Villa San Michele. Om vi har öppet hjälper vi faktiskt resten av ön.
Hur är det för övriga verksamheter på ön?
– De har det lika illa som vi om inte värre. Alla är mer eller mindre desperata. Vanligtvis stannar folk här en vecka, men nu säger hotellägarna att turisterna kommer på fredagen och åker på söndagen. Här är det glädjande nog en jämn ström. Jag har bestämt mig för att vara en realistisk optimist.
Är du själv rädd för att bli smittad?
– Jag är faktiskt inte det. Men det beror nog delvis på att jag nog fick corona efter en helg i Milano i början av februari. Då visste man inte att viruset fanns i Italien och jag gjorde allt man inte ska göra, jag bodde på hotell, var ute på restaurang och träffade massa människor. När jag kom hem hade jag feber och hosta i tre dagar. I efterhand har jag insett att det kanske var covid-19. Här på ön har vi varit förskonade och bara haft två kända fall under nedstängningen. Men det beror nog på att det har varit så väldigt strängt.
Vi backar bandet. Du var 14 år när du besökte Villa San Michele för första gången och blev fascinerad?
– Det var en väldigt blåsig båtfärd och vi fick komma in till den dåvarande intendenten en stund eftersom min lillasyster var så fruktansvärt uppskrämd efter båtresan, hon var nästan lite traumatiserad. Då tänkte jag ”gud vilket jobb, tänk om man fick lov att bli intendent här”. Åren gick och sedan såg jag att jobbet var ledigt och det var ett bra tillfälle eftersom min man hade gått i pension och min dotter hade flyttat till Sverige för att plugga. Jag sökte jobbet som alla andra och gick igenom ett antal intervjuer och fick jobbet. Det var fantastiskt.
Jobbet som vd och intendent är ett förordnande på tre år. Finns det chans till förlängning om du sköter dig?
– Ja, och jag måste säga att det har gått väldigt bra. Jag har arbetet väldigt mycket med kommunikation och vi har synts och märkts på ett sätt vi inte gjorde förr. Därför känns det extra tråkigt att det bromsas upp av pandemin. Men ingen kan ju hjälpa det här, det är bara att försöka handskas med situationen så gott man kan.
– Jag blir kvar om jag får. Det vore också moraliskt fel och orättvist att lämna i ett sådant här läge. Det skulle jag inte kunna tänka mig.
Hur kom det sig att du blev så förtjust i just Italien från första början?
– Jag har närt en dröm. Mormor och morfar reste tidigt hit på charter och kom hem med sådant som inte fanns i Sverige då. Jag och mina systrar fick guldsandaletter, små korgväskor med prickigt mönster och små amuletter. Mormor berättade mycket om Italien så jag fick en drömföreställning om landet. När jag sedan började resa hit med min familj blev drömmen verklighet och ju äldre jag blev så intresserade jag mig mer att lära känna och förstå landet. 1984 sökte jag och fick ett stipendium på ett universitet i Bologna där jag kunde skräddarsy en utbildning som var lämplig om man ville stanna och frilansa som journalist, vilket jag sedan gjorde. Men i början var det jättesvårt. Sedan åkte jag till Stockholm och tvingade till mig ett möte med massa utrikesredaktioner och när jag kom tillbaka hit började det rulla på ordentligt.
Saknar du journalistiken?
– Ja och nej. Men det är en jätteförändring. Jag har exempelvis alltid bott i större städer och nu bor jag på en ö med 15 000 invånare som är väldigt tom på vintern. Det har varit en utmaning på många sätt att komma hit. Men jag har kommit över en del saker här, som att jag är mörkrädd. Det är jag väldigt nöjd med. Men det är en fantastiskt spännande och rolig utmaning. Jag gör så många saker som jag aldrig har gjort och jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren.
Du är gift med italienske Stefano Cingolani. Bor han också på Capri?
– Han veckopendlar. Det var inte klokt under karantänen. Han reste iväg på morgonen den dagen som Italien på kvällen beslöt att stänga hela landet och då stängde man också möjligheterna att resa mellan regionerna. Han var i Rom då, så det gick inte. Han satt där han satt. Och här satt jag och etablissemanget och två katter. Det har varit väldigt ensamt, men jag är rätt bra på att vara ensam och trivs rätt bra med det. Italien stängdes ner åttonde mars och maken kunde komma hit första i början av juni. Vi sågs inte på tre månader, det är verkligen jättelänge.
Googlar man ditt namn dyker det upp följdord som ”dialekt”. Men din dialekt har blivit lite av ett varumärke?
– Haha! Jag vet. Jag vill gärna understryka en sak, många tror att man som skåning gör sig till lite så det ska låta finare. Så är det inte. Jag är uppvuxen i Malmö och pratar precis som mamma, så enkelt är det. Men på den tiden var det ganska jobbigt, för människor tyckte jag gjorde mig till och att jag trodde att jag var någon. Sedan fick jag upprättelse eftersom många tittare och lyssnare uppskattar hur jag låter. Så då tänkte jag att där fick ni!
Vi måste prata om att du var helt ointresserad av sport, men ändå blev en profilerad sportjournalist?
– Nöden har ingen lag som man brukar säga. När det gick knackigt med frilansandet var det så att Napoli höll på att vinna fotbollsligan för första gången någonsin. Italienska medier var fulla med reportage om vad det kunde betyda för staden Neapel, jag tänkte att man istället kunde göra det ur ett socialt perspektiv. Jag föreslog det för ”Aktuellt” men de tyckte jag kunde ringa tv-sporten. Men Gud i himlen, det kan jag ju inte göra tänkte jag… Jag var inte sportintresserad och kunde väldigt lite om fotboll. Med darrande stämma ringde jag dit och föreslog det och de tyckte att det lät jättespännande. Sedan fortsatte de höra av sig, de tyckte det var roligt att jag inte var en utpräglad sportjournalist.
Att vara en kvinna i den genren var rätt ovanligt då?
– Ja, så var det. Men jag måste erkänna att det ibland var en fördel för mig i Italien eftersom jag var ung och den enda kvinnan. Det finns ett gentlemannaskap här som underlättade för mig när det exempelvis kom en tränare som skulle tala med en grupp journalister. Eftersom jag var kvinna talade han först med mig av ren artighet. Så jag kan inte säga att det har legat mig i fatet. En del kvinnliga sportjournalister har hört av sig och sagt att jag varit deras förebild och i efterhand har jag förstått att jag undermedvetet öppnade dörren – i alla fall på glänt – för kvinnor i sportjournalistiken. Det känns väldigt roligt.
Vi måste också prata om din episka intervju under fotbolls-VM 1990 med den kärlekskranke kamerunaren. Han gav inte upp i första taget?
– Inför rullande kamera drog han olika kärleksförklaringar. Jag kom verkligen av mig några gånger. Jag vill inte bli missförstånd och få folk att tro att man ska få lov att bära sig åt så. Men det var en väldigt speciell situation och vi var angelägna om att få jobbet gjort. Jag var inte ensam med honom, jag hade min italienska kameraman och ljudman. Jag uppfattade inte situationen som obehaglig, snarare som konstig. Haha! Sedan kan man ha olika uppfattningar huruvida det var förödmjukande eller gränsade till humor.
Du kom på kant med Zlatan 2005. Han blev irriterad när han filmades av dig och SVT-teamet från ”Agenda” och backade bilen i hög fart mot er?
– Det känns väldigt tråkigt och jag kände inte till att Zlatan på den tiden bojkottade vissa svenska medier. Jag förstod inte situationen. Egentligen har jag inte lust att prata om det. Det var skitjobbigt efteråt eftersom jag blev ett villebråd, plötsligt var jag på löpsedlarna. Det är absolut utan undantag den jobbigaste situationen jag har varit med om som journalist.
Minns du hur tankarna gick där och då?
– Jag blev förvånad, det var en ganska obehaglig situation. Efter den incidenten sa jag klart och tydligt till de medierna jag arbetade för att jag inte ville göra något reportage om Zlatan, och det har jag inte gjort. Vill de göra något med honom får de skicka någon annan.
Här är min dag
07.00 Klockan ringer. Jag är väldigt noga med att lyssna på radio och varvar italiensk och svensk radio medan jag gör mig iordning. Jag äter alltid frukost, det blir antingen havregrynsgröt eller knäckebröd med jordnötssmör. Till det en cappuccino. Ibland sitter jag hemma och jobbar en timme för att koncentrera mig ordentligt.
11.00 Kommer in till mitt fina kontor. Ingen dag är den andra lik. Jag tar ofta itu med konkreta situationer som har uppstått. Det kan vara någon gästlägenhet som har gått sönder och då blir jag ditkallad för att förklara för underhållningsmännen vad som måste göras. Det kan också vara något som behöver åtgärdas i trädgården. Jag tar också emot musiker som ska uppträda och varje vecka träffar jag stipendiaterna. Det är väldigt roligt.
12.00 Jag äter lunch när jag hinner, men jag kan hoppa över det utan problem. Idag hinner jag inte äta något. Jag går upp till Barbarossaberget här på egendomen och tittar ut över havet.
14.00 Under eftermiddagen blir det mycket korrespondens. Jag svarar på mejl och skriver förord till olika publikationer. Det blir också en hel del myndighetskontakter.
20.00 Vi har ofta konserter på kvällarna. Jag lyssnar på den, tar hand om gästerna och minglar runt med munskydd och hela baletten. Vi hjälps åt att ställa iordning allt sedan.
22.00 Idag blir det rester till middag. Jag hade gäster igår och det blev pasta över. Till det dricker jag limonata eftersom vi har så goda citroner här på Capri. Det är alltså vatten, citroner och massa is. Det är så gott!
23.00 Jag går helst och lägger mig då. Men oftast blir det senare. Jag har fått extremt stora ringar under ögonen sedan jag kom hit…
Det här är jag
Namn: Anna Kristina Kappelin
Född: 13 april 1958 i Vantörs församling, Stockholms län
Familj: maken Stefano Cingolani, 70 och dottern Julia, 23
Karriär: journalist och författare. Har bott större delen av sitt liv i Italien. Började frilansa för SVT-sporten i slutet av 80-talet. Mest känd som kanalens korrespondent.
Aktuell: vd och intendent på Villa San Michele på Capri sedan två och ett halvt år.