Här begravs 15-åriga Elias: ”Måste få ett slut”
Han dödades vid masskjutningen i Farsta
Publicerad 2023-06-19
När hennes son inte gick att nå så ringde Maje till Elias, hans bästa kompis. Den glada och omtänksamma killen lyfte alltid luren.
Men nu kommer Elias aldrig svara i telefonen igen och Maje vet inte vad hon ska ta sig till.
– Jag är jätterädd, säger hon.
Saida sitter på en stol och kroppen vaggar fram och tillbaka. Runtomkring henne står massor av kvinnor. De gråter, kvider och jämrar ut sin sorg.
Men Saida är tyst. Blicken är riktad mot hålet i marken där hennes 15-åriga son Elias nyss sänkts ner. Det ser ut som att hon måste koncentrera sig noga för att komma ihåg att andas.
En bit bort står Yassin. Elvaåringen som inte längre har någon storebror torkar sina tårar och försöker samla sig när familjen ska ta emot gästernas kondoleanser.
Pappan Oussama verkar lugn. Men han säger att han känner sig som en tickande bomb.
– Elias var Yassins hjälte. Och nu finns han inte mer. Jag kan inte förstå det. Ingen kan förstå det.
– När jag fick höra vad som hänt så var det som att min kropp slutade fungera. Den funkar fortfarande inte. Jag vet inte vad jag gör. Jag bara går runt, runt.
Många drabbade
På den muslimska begravningsplatsen vid Strandkyrkogården i Tyresö blir det tydligt att kulregnet träffade långt fler än dem som befann sig vid Farsta C den där ödesdigra lördagskvällen.
För Maje har skotten slagit sönder hela tillvaron.
– Min son och Elias var bästa kompisar. De hängde jämt. De var som bröder. Om jag inte fick tag på min son så kunde jag alltid ringa till Elias så svarade han.
Sedan tar hon en paus. Kanske för att försöka bekanta sig med den isande insikten som nyss landat.
– Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur det kommer att bli.
För 16-åriga Emilia ledde skjutningen till att hon blev berövad på en vän som hon känt i ett årtionde.
– Elias var snäll, äventyrlig, påhittig. Han var överallt och ingenstans.
– Vi brukade spela fotboll tillsammans. Eller bara vara ute och hänga.
Emilia träffade Elias bara tio minuter före den sprallige killen föll död till marken.
– Vi hade en helt vanlig konversation. Det var bara två dagar kvar till sommarlovet. Han var glad och peppad.
För 18-årige Adam innebar det vettlösa våldsdådet att hans studentutspring fylldes av ett tomrum.
– Elias var min kusin. Vi stod varandra väldigt nära.
– Jag skulle ta studenten bara några dagar efter att det hände. Jag fick ta med mig åtta personer på utspringet och han var en av dem. Han såg fram emot det massor.
För läraren Katarina har mordet gjort telefonen lite tystare.
– Jag var mentor för Elias när han gick i mellanstadiet på Farsta grundskola. Jag har ganska lätt för att börja gråta när barnen sjunger eller gör något annat fint. Elias brukade alltid räcka fram en näsduk till mig.
– Ganska många av mina före detta elever skriver till mig på Whatsapp. Elias var en av dem. Det känns så hemskt att han inte finns mer.
Uppmaningen: ”Sverige, skärp er”
När graven är täckt och blommorna nedlagda börjar vänner och släktingar droppa av. Undan för undan töms Strandkyrkogården på folk.
Elias pappa Oussama står kvar med alla känslor som han inte vet vad han ska göra av.
– Jag är chockad, förkrossad, allt du kan tänka dig. Och jag har börjat hata allt. Särskilt den här jävla regeringen.
– Politikerna bara bråkar med varandra i stället för att sköta sitt jobb. Människor ska inte kunna åka runt med maskingevär och skjuta oskyldiga.
Bästa vännens mamma Maje vill se handling i stället för fler fina ord.
– Jag blir så arg på att det här bara fortsätter. Det är barn som blir dödade. Det här måste få ett slut.
– Allt ligger inte hos polisen. Det går högre upp än så. Och det räcker inte att säga att man ska göra det ena eller det andra. Jag känner bara: Sverige, skärp er. Det här är riktigt, riktigt allvarligt.
