Fysikpriset hänger löst in i det sista

helskärm

Förra årets fysikpris handlade om konsten att fånga oändligt korta ögonblick och pyttesmå föremål med hjälp av laserljus. Årets pris är fortfarande höljt i dunkel. TT har pratat med en av fysikprisets svenska galjonsfigurer, Anders Bárány, för att känna honom på pulsen.

På tisdag få vi veta vem som belönas med årets Nobelpris i fysik. En som vet lite mer än vi andra om den saken är fysikern Anders Bárány. Han är ledamot i Kungliga vetenskapsakademien, som bestämmer vem som ska få priset. Mellan 1989 och 2003 satt han i den innersta cirkeln, Nobelkommittén för fysik, som tar fram själva förslagen. TT får tag på honom via telefon när han är ute i skogen och plockar svamp med sin fru.

– Haha! Nej, jag vet inte vem det blir. Och det vet faktiskt ingen annan heller. För det bestäms in plenum på tisdag, under sammanträdet precis innan priset tillkännages, säger Anders Bárány.

Och det är inte helt ovanligt att Kungliga vetenskapsakademien ändrar beslutet i sista sekund, tillägger han ivrigt, samtidigt som hans fru ropar åt honom i bakgrunden att stå stilla för att inte trampa sönder fler kantareller.

Blev förbannad

– Redan första gången Nobelpriset skulle delas ut, 1901, uppstod en sådan situation. Både Nobelkommittén och fysikklassen, alltså de övriga fysikerna i akademien, ville att Wilhelm Röntgen skulle dela priset med Philipp Lenard, som hade utvecklat den apparat som Röntgen använde. Men det ville inte akademien, så de plockade bort Lenard.

– Och den gången var det någon som inte tänkte på att förslaget bara var ett förslag, utan gratulerade honom i förväg. Så när han inte fick priset blev han förbannad och avslutade därefter varje föreläsning med orden "För övrigt anser jag att jag borde ha fått Nobelpriset, före Röntgen!”, fortsätter Anders Bárány.

Ett tröstpris

Ett annat exempel på att Nobelpriset hänger löst in i det sista är den svenske uppfinnaren Gustav Dalén, som förbättrade gasfyren. Enligt Anders Bárány fick han Nobelpriset mer eller mindre som tröst, 1912.

Det året hade Nobelkommittén egentligen planerat att belöna den nederländske fysikern Heike Kamerling Onnes, som upptäckte att elektriskt motstånd kan försvinna vid låg temperatur – alltså grunden för supraledning.

– Men strax innan hade Gustav Dalén råkat spränga en tub med acetylen och blivit blind. Det visste man när det var dags att dela ut priset, man visste att han aldrig skulle få tillbaka synen. Och så visste man att han var i livet, för man får inte dela ut priset till döda personer hur som helst. Så då gav man priset till honom i stället, säger Anders Bárány.

Heike Kamerling Onnes fick Nobelpriset året därpå.

Kosmiskt pussel

TT: Vad betyder det egentligen att ni ska belöna den som gjort "mänskligheten den största nytta"?

– Det kan man ju aldrig avgöra det år då priset ges. Akademien ger ett pris för något som är en fundamental pusselbit, som behövs för att lägga det stora pussel som visar hur världen och universum fungerar. Så länge det saknas bitar är det inte okej, säger Anders Bárány.

TT: Så var tycker du att de viktigaste luckorna i det pusslet finns just nu?

– Bra försök! Jag skulle säga att det finns sådana luckor inom alla grenar av fysiken. Ibland kommer man på något och så rusar alla i väg åt det hållet. Då kan det bli en lucka kvar som behöver fyllas. Väldigt mycket av det slaget finns till exempel inom elementarpartikelfysiken. Och inom många andra områden.