Därför publicerar inte medier alla namn

helskärm

På sociala medier läggs det ut bilder på gärningsmän, influerare uppmanar till aktioner och bojkott. I medierna är det tyst. Varför?

Frågan har blivit aktuell igen efter SVT:s dokumentär om sångerskan Josefin Nilsson.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson förklarar varför medier ofta inte publicerar namn, och varför du själv bör tänka efter innan du delar namn på sociala medier.

När kan det vara rätt att publicera namn?

– Det är framför allt tre olika parametrar man ska ta hänsyn till. Det första handlar om händelsens allvar. Vid exempelvis grova våldsbrott kan allmänheten ha rätt att få veta vem gärningsmannen är, och det är inte ovanligt att dessa namn publiceras.

– Det andra handlar om beläggens styrka – hur pass säkra kan vi vara på att detta är sant? De många ärenden som ledde till fällningar i Pressens Opinionsnämnd i spåren av metoo hade ofta detta gemensamt – beläggen var för svaga.

– Det tredje handlar om personens roll i samhället. Om exempelvis en politiker eller en ledande tjänsteman gjort något kan det finnas skäl för namnpublicering som kanske inte hade funnits om det handlat om en privatperson.

Vilka konsekvenser kan en publicering få för den utpekade?

– Att bli uthängd i ett nedsättande sammanhang, oavsett om det sker i sociala medier eller traditionella medier, kan skada en person för livet. Etiken säger helt enkelt att man ska vara försiktig och tänka efter, och det är en bedömning som får göras från fall till fall. Vad är det i detta som höjer sig över det som omfattas av privatlivets helgd?

Räcker det inte att det är sant för att motivera att skriva namn?

– Om allmänintresset är svagt räcker det inte för publicering. En fällande dom är exempelvis ett starkt belägg, men enbart detta räcker inte.

Vad menas då med begreppet "allmänintresse"?

– Det är ett ofta omdiskuterat begrepp, men jag skulle definiera det som "viktigt för alla" – det som är av intresse för andra att känna till. Ett mycket vanligt missförstånd är att det skulle handla om att få sin allmänna nyfikenhet tillfredställd, men det måste vara något som höjer sig över det.

Hur är det med offentliga personer som saknar formell makt men ändå kan ha stort inflytande – exempelvis kulturpersoner?

– Man kan mycket väl namnge någon som inte har en maktställning, men tumregeln är ändå att nivån för namnpublicering nås lättare när det handlar om någon man kan avkräva ansvar – höga politiker, tjänstemän, företagsledare, domare och så vidare. Men allmänintresset kan ändå väga över av andra skäl.

Har sociala medier luckrat upp förståelsen för de pressetiska reglerna?

– Jag tror snarare att kännedomen om reglerna och hur de fungerar är mycket större i dag än för 20 år sedan. Det ser vi till exempel genom att vår tillströmning av ärenden ökat på senare år.

– Sedan finns det säkert de som tar intryck av sociala medier och undrar varför namn inte publiceras oftare, men då menar jag att de traditionella medierna måste vara uthålliga och fortsätta göra sina egna bedömningar och inte låta sig pressas.

– Och jag vågar påstå att den breda allmänheten fortfarande vill ha medier som tar hänsyn. Hade vi inte det, skulle vi få ett mycket obehagligt samhälle.

Vad ska man som enskild tänka på innan man delar ett namn på nätet?

– Jag tycker att man bör tänka på ungefär samma sätt som en ansvarig utgivare: Vad är sant? Vad vet jag egentligen? Är det rimligt att jag bidrar till att skada personen på det här sättet?