Den leende mördaren
Uppdaterad 2011-05-04 | Publicerad 2011-05-03
Peter Kadhammar träffar männen som växte upp med bin Ladin – och slogs vid hans sida i Afghanistan
LONDON-TUNIS. Usama bin Ladin hade ett jämnt och gott humör. Även om han hamnade i en het diskussion, och folk sa emot honom, kanske till och med skrek, svarade han med låg, behärskad röst. Om han svarade alls.
Usama bin Ladin log.
Så beskrivs bin Ladin av två personer som kände honom väl. Noman Benotman, en 44-årig libyer, kämpade tillsammans med bin Ladin i Afghanistan. Khaled Batarfi, en 51-årig saudier, var nära vän till bin Ladin hemma på Ottagagatan i Jeddah. Jag intervjuade Benotman i London för någon månad sedan och Batarfi i Tunis i torsdags och fredags.
Då kunde vi naturligtvis inte ana att föremålet för vårt intresse, mannen som världspolitiken cirklat kring i tio år, strax skulle vara död.
Nomat Benotman beskriver bin Ladin så här:
”En mycket ödmjuk man. Han kom från en rik familj men levde som en fattig människa. Han brydde sig inte ett dugg om välfärd. Hans hus i Kandahar (i södra Afghanistan, före attackerna mot USA elfte september 2001) hade ingen spis, ingen tv, inget kylskåp, ingen luftkonditionering. Där fanns inget elektriskt.
Han gick i enkla kläder.
På armen bar han en billig klocka av märket Casio, värd kanske 15 dollar.” (Amerikanerna skulle, när de invaderade Afghanistan i jakten på bin Ladin, hålla utkik efter Casioklockor. De ansågs tillhöra al-Qaidas standardutrustning för tidsutlösta bomber.)
Khaled Batarfi beskriver sin ungdomsvän så här:
”Han var sträng mot sig själv. Om han gjorde en utflykt i öknen, han tyckte om öknen, sov han på sanden. Blir det kallt, sa han, kan man gräva en grop och täcka sig med sand. Då fryser man inte.
På natten är sanden kall, på dagen är den het. Han lät sina barn gå barfota på den heta sanden. ”Vi ska bli män”, sa de.
Usama fruktade Gud mer än jag gjorde. Gud skrämde inte mig. Jag vet att Allah förlåter mina svagheter. Men Usama tror inte att Gud förlåter. Usama är som en överambitiös student som alltid strävar efter högsta betyg.”
Noman Benotman mötte bin Ladin sista gången sommaren 2000. Benotman var en av ledarna för LIFG, Libyan Islamic Fighting Group, en av i skaran av jihadistgrupper som verkade i Afghanistan.
Som så många andra av dessa jihadister hade Benotman lämnat studierna i förtid. Han hade dock inte gjort det frivilligt. Han tillhörde en gammal överklassfamilj i Tripoli som förlorade sin sociala ställning och sina pengar efter Gaddafis statskupp.
Krigare i exil
Som student hade Benotman i lönndom studerat kommunismen. ”De flesta av mina vänner var marxister.” Sedan slängdes han ut från universitetet på grund av sin ”reaktionära och kontrarevolutionära bakgrund”, som Gaddafis revolutionskommitté uttryckte det.
Ett par år senare mötte Noman Benotman Gud.
– Jag sökte inre frid, andlighet.
Så blev han jihadist och for till Afghanistan. 1989 möttes Benotman och bin Ladin första gången.
– al-Qaida var en bland alla andra jihadistgrupper. Vi var alla krigare i exil och rörde oss i samma sfär.
På den tiden, det var innan talibanerna tog makten i Afghanistan, intresserade sig bin Ladin för Jemen. Han ville starta ett globalt heligt krig och behövde en bas, ett land varifrån kampen kunde utgå.
Afghanistan låg i periferin. bin Ladin ville ta kampen till Mellanöstern, som var centrum.
Jemen var ett fattigt, instabilt land där jihadisterna kunde erövra makten. När Jemen blivit en islamisk stat skulle kampen fortsätta över världen. Ville Benotman och de libyska jihadisterna vara med?
– Det ville vi inte, säger Benotman. Vi var nationalister och fokuserade på Libyen. Afghanistan var ett steg för oss att befria hemlandet.
När Benotman talar om stämningen bland jihadister och terrorister i Afganistan beskriver han en öppen, livlig atmosfär. Olika åsikter som bryts mot varandra. Högljudda diskussioner. Och ständigt den leende, lugne bin Ladin.
– Han är mycket artig även om du argumenterar emot honom och höjer din röst.
”Vi hade skapat historia”
Sista gången möttes de sommaren 2000 i ett stormöte hemma hos bin Ladin i Kandahar. Benotman hade rest ner från Kabul.
– Vi åt frukost hemma hos bin Ladin. Sedan hade vi mötet i ett annex.
Där satt de, bin Ladin, hans närmaste man Ayman al-Zawahiri, Benotman, och andra jihadister (Benotman vill inte säga vilka) och hade ett livligt idémöte. ”Brainstorming”.
– Vi var män som varit i strid och skapat historia. Nu ville vi dra lärdomar av vad vi gjort.
Frågan de skulle försöka finna ett svar på var:
Vad är jihads, det heliga krigets, framtid?
När Benotman beskriver mötet låter det som något från en kursgård. Männen satt på golvet i ett rum som mätte ungefär tre gånger fyra meter.
Det var försommar och varmt. De stora glasdörrarna stod öppna mot en plan där barnen lekte. Moskén en liten bit bort tjänade som skola. Vid niotiden på morgnarna sprang bin Ladins och andra al-Qaidaledares barn dit för att studera.
En morgon ville en av pojkarna fortsätta att leka. bin Ladin reste sig och gick ut på den sandiga planen och sa till sonen att gå till moskén. Pojken lekte trotsigt. Tre gånger sa bin Ladin till. Sedan bad han någon att hämta en käpp och då skyndade sig pojken bort till moskén.
Noman Benotman ler när han berättar anekdoten.
Männen satt i den fridfulla hettan och talade. Timmar och timmar av diskussioner under en hel vecka.
– Jag sa att vi hade misslyckats totalt. Afghanistan var ett misslyckande. Afghanska kämpar rökte hasch. Folk i gemen brydde sig inte ett dugg om ideologin.
bin Ladin lyssnade och log.
– Vad är framgång? sa jag. Är det att skapa martyrer? Vi var politiska rörelser men ingen av oss hade lyckats att störta regimen i sitt land och skapa ett islamiskt styre. Vi hade inte lyckats mobilisera massorna.
Männen i rummet älskade att citera Koranen. Benotman hade även studerat marxismen grundligt. Lenin var mästaren på att organisera. Mao var den främste i krigets konst. Ho Chi Minh representerade en oskattbar erfarenhet från Vietnams befrielsekrig.
– Hur bygger man makt? Det lär man sig genom att studera marxisterna som bygger sin ideologi på konflikt och hur man påskyndar den historiska processen, säger Benotman.
Till bin Ladin och de andra i rummet sa han:
– Vi måste nå en kritisk massa på 30 - 40 procent av befolkningen. Men jihadisterna har alltid varit en minoritet i minoriteten. Egypten har 80 miljoner invånare. Jihadisterna är högst två tusen personer. Det är ett totalt misslyckande!
Någon bad Benotman tala med mjukare ord. Ordföranden i al-Qaidas shariakommitté agerade sekreterare och antecknade.
Som alla tätt slutna grupper hade även denna sin självklara jargong. Regimerna i Mellanöstern var ”avgudadyrkare”. Länderna i väst var ”korsfarare”.
”Starta globalt krig”
bin Ladin visade sin skicklighet genom att låta Benotman tala till punkt och sedan använda hans argument för sin egen strategi.
Vi måste starta ett globalt krig mot de otrogna, sa han. Då kan vi mobilisera massorna. De vill inte slåss mot andra muslimer men de kommer att slåss mot korsfararna. Vi ska slåss mot judar och korsfarare.
Ett par år tidigare hade al-Qaida bombat de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania. Benotman argumenterade emot terrorism. Han sa att det var ett stort misstag att ge sig på USA. Skulle världens muslimer överlämna sitt öde till några små, obskyra grupper? I ett krig som dessa grupper startar?
Benotman vände sig direkt till bin Ladin:
– Du är ansvarig för krig och fred i Afghanistan. Du skapar problem för afghanerna!
bin Ladin svarade:
– Jag har bara en operation kvar. Den är mycket komplicerad. Jag kan inte stoppa den. Det skulle skada min organisation och demoralisera medlemmarna. Men efter den operationen ska kriget mot USA upphöra.
En unik karisma
Usama bin Ladin hade förmågan att lyssna länge och sedan ta ledningen i diskussioner. Khaled Batarfi berättar hur han såg upp till den tre år äldre bin Ladin.
Usama bin Ladin var som ett barn bland andra på Ottagagatan i Jeddah, och ändå inte. Han hade, säger Batarfi, en unik karisma som gjorde att han styrde sina kamrater utan att ge order.
Alla var troende men Usama var den mest troende. Han tyckte inte om musik men sa att det gick bra att lyssna på muslimska sånger utan ackompanjemang.
– Han gav alltid ett alternativ, säger Batarfi.
Musik: nej. Sång utan instrument: ja.
Film: ja, så länge det handlar om cowboys och karate eller familjeunderhållning. Film där det förekommer kvinnor i baddräkt: nej.
För en svensk låter detta som en fasansfullt dyster tillvaro. För den djupt religiöse Khaled Batarfi var det en ljus och glad ungdom.
Usamas pappa var en berömd och stormrik byggherre som stod kungafamiljen nära. Han avverkade otaliga fruar och Usamas mor hade varit en av dem.
När han skiljde sig från fruarna såg han till att skaffa dem nya, goda makar. Usamas styvfar var ättling i rakt nedstigande led till profeten Mohammed och var chef på mellannivå inom bin Ladins byggföretag.
Khaled Batarfis pappa var också byggherre som hade arbetat tillsammans med bin Ladin senior.
Sönerna levde ett bekvämt medelklassliv i Jeddah. Usama organiserade gärna utflykter. Han var med och spelade fotboll. Dock höll han på att byxorna skulle nå knäna, ty annat vore frestelse, att en man frestar en annan man.
– Usama hade inte varit med och spelat på ett tag. Jag tänkte att jag kunde ha shorts på mig, berättar Batarfi. När jag kom tillbaka från fotbollen – jag körde en Toyota Celica – stod Usama på trottoaren! Jag hoppades att han inte skulle se shortsen. Men han ville att jag skulle stiga ur bilen så att han kunde kyssa mig. Han såg mina shorts och sedan såg han mig i ögonen. Han sa inget. Efter det bar jag aldrig mera shorts.
Batarfi säger att bin Ladin hade unik karisma.
– Han representerade det som vi respekterade. Han ledde genom sitt exempel.
De unga männen bad fem gånger per dag. Det var självklart. Khaled Batarfi tillät sig att förrätta några av bönerna i hemmet men Usama bin Ladin gick alltid till moskén.
Viktigast är morgonbönen. Usama var noga med att Khaled och han skulle be den tillsammans. Det var 500 meter till den lokala moskén som hette al-Salam. De kunde ha tagit bilen men de gick i den tidiga morgonen, ty för varje steg man går till en moské förlåter Gud en synd.
(”Jag sa ju det!” säger Khaled Batarfi. ”Gud älskar oss. Han hittar på ursäkter för att förlåta oss.”)
Åt med arbetarna
Sedan gick Usama till arbetet. Han var i sin fars firma och kunde ha stannat på kontoret, men han slet i solen med de vanliga arbetarna. Han åt tillsammans med dem. De älskade honom, säger Batarfi.
Efter arbetet gick Usama hem och sov några timmar. Han steg upp för att be, somnade om, steg upp för att be morgonbönen, gick till arbetet. Om han hade ett utmärkande drag var det blyghet. Han lyssnade mer än han talade. Han bullrade inte som andra tonåringar.
Bara en gång hörde Khaled Batarfi honom skratta högt, hjärtligt och reservationslöst. En boll hade förstört backspegeln på Khaleds bil och han var upprörd, arg.
När Usama såg det skrattade han och ropade:
– De har förstört hans spegel! Stackars pojke!
Skrattet fortsatte och fortsatte, och Khaled skämdes en smula, för Usama hade som vanligt rätt. Vad är en spegel att bry sig om?
Usama bin Ladin hade sett något som inte andra hade sett. En av halvbröderna i den stora familjen bin Ladin berättade för Khaled Batarfi att Usama föll i gråt när han såg inslag om Palestina på tv.
Till Khaled sa han:
– Vi ska förbereda oss inför dagen då vi återtar vårt land. Vi ska inte vara lata. De muslimska arméerna ska storma Israel.
Men helst minns Khaled Batarfi de andliga ögonblicken tillsammans med Usama. Promenaderna till moskén. Bönen.
Kände sig glada
Ja, han hade en förmåga att få människor att känna sig glada.
Noman Benotman minns att han blev glad när bin Ladin sa att han bara hade en operation kvar. Benotman kunde inte föreställa sig att operationen handlade om att flyga passagerarflygplan in i Pentagon och World Trade Center.
Noman Benotman bortsåg, då, från att Usama bin Ladin inte bara ansåg sig ha rätt att döda. Han såg det som en religiös plikt.
Den leende mannen i Kandahar var en from mördare.