Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Presidenten måste ha Gud på sin sida – och vanligt folk

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-06

Johan Hakelius.

En svart man kan bevisligen bli amerikansk president, men liksom för vita kandidater förutsätter det att han tror på Gud. Åtminstone att han ordnat sitt liv som en gudfruktig man.

Barack Obama och hans familj tillhörde till i somras Trinity United Church of Christ i Chicagos South Side. Det hade de gjort i dryga tjugo år.

De lämnade den för att slippa kopplas samman med kyrkans militante pastor, Jeremiah Wright. Men till och med avskedet skedde på ett klassiskt amerikanskt, gudfruktigt manér: Obama berättade att han och hans familj ”bett till Gud om vägledning” i frågan.

Det här är sådant som får svenskar att känna sig överlägsna, kanske till och med att känna obehag. Skulle en svensk statsminister berätta att han eller hon bett till Gud för att få hjälp i en knivig fråga, skulle politikens alla Schlingmannar, Stefan Sternare och Schenströmmare svälja tungorna – sin egen eller någon annans – i panik.

I USA är det precis tvärtom. Det märkliga är vad det betyder.

Man skulle kunna föreställa sig att ett land där tron på Gud är så viktig, borde vara ett land där alla gåvor förväntas falla från himlen. Ett lojt, likgiltigt land. Om Gud är störst, kan man tro på att skapa sin egen lycka utan att häda? Gud tar och Gud ger. Människan spår, men Gud rår.

Man skulle också kunna föreställa sig att ett land som Sverige, där tron på Gud är så undanträngd, borde vara ett land där ingen förväntar sig att få något gratis, men där alla tror på den egna insatsen, den egna ansträngningen, det egna engagemanget. Ett land av hopp.

Man kan föreställa sig det. Men man vet att det är precis tvärtom.

Årets presidentval har visat det igen: USA är antagligen världens mest vitala demokrati. Och jag syftar inte på att valdeltagandet blev ovanligt högt. Valdeltagande är bara en sak som är enkel att mäta. Det som inte går att mäta, är det som verkligen spelar roll.

Hur många taxichaufförer håller välinformerade utläggningar för dem som vill lyssna – och för alla andra – om den ena eller andra kandidatens fördelar?

Hur många hyfsat nyanlända invandrare uttrycker med självklar rätt en åsikt om vem som borde leda deras nya hemland?

Hur många vanliga människor tar ledigt från jobbet – utan ersättning – eller arbetar, kväll efter kväll, för att just deras kandidat ska vinna?

Hur många medborgare tror, på djupaste allvar, att de kan påverka sitt lands framtid?

I USA är svaret många. Miljoner amerikaner längtar efter en anledning att engagera sig. Miljoner amerikaner vet att de kan göra skillnad och vill göra det. De har hopp.

Obama uppfann inte hoppet, det är Amerika. Men i år fick han hoppet på sin sida. Som allt i USA, krävde det hårt arbete. Och antagligen en och annan bön.