Härifrån leds terrorjakten

Peter Kadhammar

WASHINGTON.

Den här veckan befinner sig Gina Abercrombie-Winstanley i Mali, ett fattigt land i Afrika som få bekymrar sig om.

Mali har ett problem, anser Gina.

Där finns en öken som al-Qaida kan gömma sig i.

Gina arbetar på ”kontoret för samordning av kontraterrorism”. Det är ett byråkratiskt namn på en till synes oansenlig avdelning i det enorma utrikesdepartementet i Washington. Men skenet bedrar: Om USA är en världspolis är detta polisens högkvarter.

Personalen på kansliet förser mig entusiastiskt med efterlysningsaffischer med världens värsta terrorister, årsredovisningar, tändstickaskar med Usama bin Ladins ansikte samt en bok med titeln ”Obegränsad krigföring”.

Gina är diplomat och vänligt tillmötesgående på ett svalt sätt.

Vad ska hon göra i Mali?

Tala med representanter för regeringen, säger hon.

Varför det?

– Vi åker ingenstans där det inte finns problem.

Problem finns det överallt: förra året ordnade Samordnaren – jag kallar kontoret så för enkelhetens skull – utbildning för poliser, tullpersonal och militärer i 64 länder.

Kontoret där vi sitter är centrum för en global jakt på terrorister, eller sådana som USA uppfattar som terrorister. Samordnaren preparerar och distribuerar listor med namn på individer och organisationer som ska gripas eller bojkottas.

Listorna är offentliga men varifrån Gina och hennes kolleger får sina uppgifter är hemligt.

Ju längre in i lokalerna, desto strängare blir kontrollen: längst in får man inte ha mobiltelefon, alla dörrar är låsta med kombinationslås och på väggen bredvid varje dörr sitter en telefon. Den som vill besöka en kollega får ringa och förvarna så att den därinne kan städa undan känsliga papper.

Alla dokument ska vara inlåsta i kassaskåp. En tjänsteman klagar över att ”de byter våra lösenord var femte minut”.

Samtidigt är det bara ytterligare ett anonymt kontor i en gigantisk byråkrati, korridorerna i utrikesdepartementet är oändliga. Tjänstemännen roar sig med kontoristers förutsägbara skämt. På dörren till rummet där experterna på Ryssland arbetar har någon tejpat karikatyrer av Vladimir Putin.

Och här finns ett vanligt kontors missnöje med högre chefers dumma beslut, även om missnöjet inte gäller samma saker som på fastighetskontoret i Sveg. Här kan tjänstemän klaga över att Saddam Hussein hängdes i stället för att återinsättas som amerikansk marionett.

Oavsett om Barack Obama eller John McCain vinner måste USA:s nya president bestämma vad han ska göra med ett kontor som Samordnarens. Ska kriget mot terrorismen trappas upp eller ner?

John McCain talar om vilket trauma det är för en nation att förlora ett krig. Därför kan USA inte lämna Irak förrän striden är vunnen.

Barack Obama var emot invasionen redan från början, vilket ger honom pluspoäng nu när nationen är besviken över att kriget blev så långvarigt och blodigt. Obama vill trappa ner i Irak och trappa upp i Afghanistan, där talibanerna blir allt starkare.

Men Irak och Afghanistan är bara två frontavsnitt i ett krig som USA kallar globalt.

Hur ska den övergripande kampen föras?

Det kan hända att en regering som Malis kontaktar amerikanska ambassaden och ber om hjälp.

Men oftast är det Samordnaren som tycker att här finns ett problem och det måste vi göra något åt.

– Underrättelser kan visa att dåliga personer är aktiva i landet. Eller att terrorister använder det som transitstation, säger Gina Abercrombie-Winstanley.

Då skickar Samordnaren ett team som ska bedöma vad landets myndigheter kan och inte kan, och vilken hjälp USA anser att de ska ta emot.

Men Mali? Vad finns det för problem där?

– Det handlar om hur gränskontrollen fungerar. Hur de granskar resande på flygplatsen. Vi har träning för deras poliser ...

Samordnaren sätter samman utbildningspaket och plockar in de experter som behövs. Militärer. Poliser. Tullpersonal. Experter på pengatvätt, förfalskningar och finansiella transaktioner. Samordnaren kan stå till tjänst med allt.

Även kurser i förhörsteknik.

– De som utbildas av oss får enligt lag inte ha kränkt mänskliga rättigheter, säger Gina Abercrombie-Winstanley.

Den lagen stiftades sedan amerikansk militär tränat sydamerikanska kolleger i tortyrteknik. Hur förhörstekniken ser ut i dag kan Gina förstås inte svara på, och förresten är det en fråga om definitioner. Amerikanska myndigheter anser till exempel inte att skendränkning är tortyr.

Kontoret för samordning av kontraterrorism grundades redan 1972, efter massakern under OS i München. Men det var först efter attackerna och massmorden den 11 september 2001 som det fick någon större betydelse.

Samordnarens verksamhet illustrerar att ingen stat i historien har haft sådan makt som USA. Ingenting undgår Samordnaren: sammanlagt har poliser, militärer och tjänstemän från 151 länder fått utbildning i terroristbekämpning. FN har 192 medlemmar.

– Vi närmar oss länder och säger till dem att de har ett problem. Vi erbjuder vår hjälp, säger Gina Abercrombie-Winstanley.

När en stat har sådan makt tycks behovet av kontroll aldrig ta slut. Samordnaren framhäver i sin senaste årsrapport att öknens ödslighet i norra Mali erbjuder en potentiell tillflyktsort för terrorister.

Trots denna amerikanska makt, denna närvaro överallt på jordklotet, är terrorismen inte besegrad.

Kanske är det så att man inte kan föra ett krig mot ett fenomen? Tänk om USA:s strävan efter global närvaro och kontroll i sig skapar en grogrund för terrorism?

Sådana frågor har det hittills inte funnits rum för i presidentvalsdebatten, inte efter den finansiella kollapsen på Wall Street.

Ändå blir kriget en minst lika stor utmaning som ekonomin för nästa president. Varken Obama eller McCain föreställer sig något annat än att USA ska vara en global ledare. Hur det ledarskapet ska utformas bestämmer framtiden även för ”kontoret för samordning av kontraterrorism”.

Gina Abercrombie-Winstanley är naturligtvis optimist. Hon anser att med rätt mix av åtgärder – humanitärt bistånd, utbildning, polisiära och militära insatser – går terrorismen att besegra. Oavsett vem som blir president så kommer Samordnarens kontor att ha hög prioritet, säger hon.

– Vi är på rätt spår nu.

Sedan säger hon ”ta i trä” och knackar i bordet.

Här är några av de länder där USA har trupper i dag:

Irak.

Afghanistan.

Tyskland.

Kenya.

Turkiet.

Oman.

Indonesien.

Egypten.

Storbritannien.

Grekland.

Kuwait.

Italien.

Japan.

Korea.

Serbien.

Spanien.

Kuba.

Honduras.