Budskapet är tillräckligt viktigt för att gnuggas in
Uppdaterad 2019-01-07 | Publicerad 2018-08-13
Han står där i vasaloppsspåret, viftar med stavarna och tjoar om hållbar matkonsumtion mitt ibland snoriga och blåbärssoppe-pimplande medåkare. Stjärnkockskollegan Melker Andersson stakar förbi och undrar vad i h-e Paul Svensson håller på med.
Han predikar om hållbar njutning. Som så ofta. Nu även som sommarpratare.
Det är pang på rödbetan, så att säga. Svensson har ett ärende – att berätta om hur vi alla kan äta godare, nyttigare och utan att kvadda vårt enda jordklot. Han går igång direkt och det är befriande med sommarpratare som inte enbart drar sin levnadsbana från födseln till nu. Visst, vi får följa med hem till världens bästa mormor och världens bästa raggmunkar och på enstaka nedslag under kockkarriären. Men Paul Svensson talar hellre om skrumpiga tomater, potatisskal och om att ta vara på kålrotsblad än om Paul Svensson.
Några anekdoter får vi oss till livs – som den om hundåret på demonkocken Marco Pierre Whites Londonkrog och gästen som undrade om Svensson rökt på när han tog 295 kronor ”för morötter”. Jag hade gärna fått ytterligare några historier från krogvärlden. Och något färre utläggningar om eko, vego och resurssnålt.
Fast det är lite orättvist. Jag har intervjuat Paul Svensson ett antal gånger om just de här frågorna. Så det blir mycket av repris i mina öron.
Men varför inte? Budskapet om att inte slänga fullt ätbar mat och att låta grönsakerna spela huvudrollen för att det inte ska gå käpprätt åt skogen med klimatet är tillräckligt viktigt för att behöva gnuggas in.
Han avslöjar också receptet på familjens somriga sallad: Haricots verts, späda morötter, broccoli, tomat och picklad tofu. Dressing med parmesan, vinäger, vitlök och mjölksyrad chili. Som krydda, tunt skivad grillad kyckling med knaprigt skinn.
Är det så vi ska rädda planeten är jag med på tåget. Bara jag slipper tofun.