Maktens murar kan rivas ännu en gång

Peter Kadhammar

helskärm

Shah Reza Pahlavi var den mäktigaste härskaren i Mellanöstern och Centralasien. Ingen var rikare än han och knappast någon hade en starkare militärapparat. Säkerhetspolisen Savak var känd för sin brutalitet och dess effektivitet illustrerades av att inte ens iranier så långt borta som i Sverige tordes visa sina ansikten.

Vi som är tillräckligt gamla minns de fåtaliga demonstranterna i mitten av 1970-talet vilka dolde sina huvuden under papperspåsar.

Det tycktes inte betyda något att några hundra människor i den heliga staden Qom gick ut och demonstrerade mot shahens korrupta och (ansåg demonstranterna) anti-islamiska diktatur.

Det var i januari 1978. För militären var det en lätt sak att skingra demonstrationen och med tanke på hur hänsynslös regimen var tycks antalet döda inte ha blivit så stort: två till nio enligt den officiella versionen, minst 70 enligt den inofficiella.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad har all anledning att dra sig till minnes vad som hände i Qom.

Ett år efter demonstrationen, den 16 januari 1979, gick nämligen shah Reza Pahlavi, Ariernas ljus, ombord på ett plan för att lämna sitt land för alltid. Shahernas shah levde därefter ett kort kringflackande liv, utstött från de fina salongerna, innan han dog i cancer.

Efter skotten i Qom växte demonstrationerna. De återkom som regelbundna vågor, var 40:e dag började de om, större, ibland mindre, sedan större igen. Inte bara storleken utan även deras rytm slog sönder regimen.

Det ingår i den shiamuslimska traditionen att högtidlighålla minnet 40 dagar efter en persons död.

Hur många som har dödats senaste veckan vet ingen. Irans officiella tv har sagt tio, radion 19. En diplomat i Teheran som jag talar med per telefon säger att ryktena i staden är omöjliga att hålla reda på: där cirkulerar alla möjliga tal ”med flera nollor efter”.

Vi kan vara tämligen säkra på att det blir nya demonstrationer om 40 dagar.

För 30 år sedan var moskéerna kommunikationscentraler, deras minareter oppositionens högtalare och radioapparater. I dag har ungdomen tillgång till mobiltelefon, sms, twitter och mejl.

Kommer historien att upprepa sig? Kommer vi att få se våg efter våg av demonstranter slå mot maktens murar, för att slutligen riva dem?

Det är möjligt att demonstrationerna kommer att växa i styrka. Det beror framför allt på hur regimen hanterar den första vågen, om det blir fler dödsoffer då.

Det är frestande att säga att historien upprepar sig. Men det gör den aldrig. Framför allt bör vi minnas att den nuvarande regimen i Iran, hur bigott och kvinnoförtryckande den än är, ändå har mycket större folklig förankring än shahen.