En ledare med fenomenal känsla för tajming
Johanna Frändén om osannolike presidenten Emmanuel Macron
Publicerad 2019-09-01
PARIS. Han har gett sig den på att bli Europas starke man och en rad olika omständigheter talar just nu till hans fördel.
De svåraste för ”Monsieur Europe” blir inte att föra kontinentens talan, utan att övertyga hemmaopinionen om att han kan ratta Frankrike.
Emmanuel Macron har många belackare hemlandet, men ingen kan anklaga honom för att sakna sinne för tajming.
När Frankrikes president höll sitt slutanförande under G7-mötet i Biarritz i måndags var det en ledare med vind i ryggen som talade. Efter över en timmes monolog ursäktade han sig för att ha blivit lite långrandig, men det fanns mycket att sammanfatta, tyckte Emmanuel Macron.
På frågan om han äntligen knäckt koden för att nå fram till Donald Trump, svarade han, inte utan viss tillfredsställelse:
– Med Trump tror jag det är viktigt att ha en direkt relation. Han tycker om att sluta överenskommelser.
Direkt, för att inte säga överrumplande, var också taktiken från Macron att bjuda in Irans utrikesminister till ett möte i Biarritz dagen före. Samtalet med Javad Zarif skedde förvisso formellt utom G7-mötet, men var ändå ett risktagande från den franske presidenten. Donald Trump, vars relationer med Iran är minusgradiga sedan USA drog sig ur kärnenergiavtalet i maj 2018, förklarade att han inte vill träffa Irans ledare eftersom ”det är för tidigt”. Det var ändå ett framsteg för Macron att lyckas medla med båda parter på samma franska kustort utan att det diplomatiska draget slog tillbaka på honom själv.
G7-mötet blev en PR-seger
I en tid där allt som inte utlöser regelrätta förolämpningar på sociala medier får ses som goda relationer med USA:s president gick Macrons kupp hem. Framför allt lyckades han behålla huvudrollen på hemmaplan. Trump twittrade entusiastiskt från deras gemensamma vinlunch och betonade deras goda samförstånd. ”Populismen hamnade helt i skymundan” sammanfattade en fransk tv-panel sammankomsten.
Emmanuel Macron drog nytta av värdskapet, världsläget och sina uppenbart goda relationer för att göra G7-mötet i Biarritz till en fransk PR-seger. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hans företrädare på posten, socialisten François Hollande, lyckas med samma sak.
Och det är här som Macrons omvittnat goda tajming kommer in.
Hoppade av som minister
Rörelsen Republiken på väg grundades i april 2016 och i augusti samma år hoppade Macron av posten som ekonomiminister i Hollandes regering och offentliggjorde sin kandidatur till presidentvalet året därpå.
I Frankrike betraktades Macrons nya projekt något förstrött som en liberal testballong av en uppkomling från bankvärlden. Landet har i modern alltid styrts av socialister eller konservativa och högerkandidaten och landsfadersfiguren François Fillon såg bara några månader före presidentvalet ut att gå mot en enkel seger.
Den EU-vänlige uppstickaren Macron hade ingen partipolitisk bakgrund, han hade aldrig ens varit folkvald på lokal nivå. Och så var han ju bara barnet, inte ens fyrtio fyllda.
Men på kort tid hände mycket i fransk inrikespolitik. Fillon konfronterades med uppgifter om att ha avlönat nära och kära för partipengar utan att de utfört något jobb.
– Vi beklagar Fillons uppträdande, men utan att låta triumfatoriska, resonerar Emmanuel Macron med en rådgivare i den dokumentärfilm som följde hans presidentvalkampanj bakom kulisserna.
Osannolik president
Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon var redan uträknad och det renodlade vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon föll på mållinjen i första omgången av presidentvalet våren 2017. Kvar till slutrundan stod, med minsta möjliga marginal, högerextrema Marine Le Pen och start up-liberalen Emmanuel Macron.
Och när en Le Pen står på ena sidan röstar majoriteten av fransmännen – än så länge, ska väl tilläggas – på det andra alternativet.
Emmanuel Macron blev, bara ett år efter att hans parti bildats, osannolikt nog president. Den enda som inte verkade förvånad var han själv.
Smekmånaden fick ett tvärt slut
Efter att också ha säkrat majoritet i det franska parlamentsvalet några veckor senare var Macron ivrig att sätta igång en rad privatiseringsprojekt i det av hävd mycket byråkratiska Frankrike. Smekmånaden fick ett tvärt slut. En rad fackförbund strejkade, den nya partiapparaten haltade och den nyvalde presidentens stöd i opinionen sjönk dramatiskt.
Efter debaclet med de gula västarna från november förra året och i flera månader framåt fanns inte mycket av den självsäkerhet och optimism som kännetecknat Macron kvar.
– Jag hör er och jag förstår att ni känner er svikna, deklarerade han i ett extrainsatt tv-tal direkt till den ekonomiska landsbygdsunderklassen, som helt glömts bort i hans urbana satsningar.
Opinionsundersökningarna visade historiskt låga siffror. Emmanuel Macron hade lyckats med det omöjliga; att göra sig mindre populär än sin föregångare François Hollande.
Trivs bäst på den internationella scenen
Våren har för Emmanuel Macron handlat om att släcka bränder och kryssa med viss ödmjukhet i korridorerna i det pampiga Élyséepalatset. Men han kunde snart fokusera på det politikområde där han uppenbarligen trivs bäst – den internationella scenen. EU-parlamentsvalet i maj blev kanske ingen rungande framgång, men från noll platser i Bryssel – partiet fanns ju inte när det begav sig senast – till 23 höll man åtminstone jämna steg med högerextrema Nationell samling.
Att fransmännen har större förtroende för Macron i Europa än på hemmaplan är tydligt. Valet visade också att en majoritet av partiets väljare numera placerar sig ideologiskt till höger, jämfört med presidentvalet 2017, då mer än två tredjedelar av de som röstade på Macron definierade sig som vänster.
Efter en sommar då Emmanuel Macron legat relativt lågt blev G7-mötet i Biarritz den självklara terminsstarten. Och med Angela Merkel på väg bort från banan, brexitkaos på andra sidan Engelska kanalen och regeringskriser i Italien och Spanien finns knappast ett bättre läge för en fransk president att kliva in i de internationella handlingarna.
Populariteten fortsätter ökar
De inrikespolitiska oroligheterna kommer av allt att döma tillbaka när den franska industrisemestern är över. De gula västarna har utlovat en ”svart septembermånad” i hela Frankrike, för att fortsätta visa sitt missnöje med minimilöner, a-kassa och den sittande presidenten. Men proteströrelsen tappade rejält i styrka under försommaren. Samtidigt fortsätter Emmanuel Macrons popularitet att öka. Förra veckans månatliga undersökning visade att den stigande trenden håller i sig, 34 procent av fransmännen har just nu en ”positiv bild” av sin president. Hur han för sig med övriga världsledare lär ha en del i det.
Ingen ska inbilla sig att Emmanuel Macrons internationella ambitioner bygger på en lycklig slump, redan under Angela Merkels storhetstid uppstod tycke och samarbetsvilja mellan de två europaentusiasterna.
Men ingen kan heller förneka att Emmanuel Macrons korta politiska karriär präglats av en fenomenal känsla för god tajming.