Tungt sökande i Marockos rasmassor för hunden Killian
Publicerad 2023-09-18
Dödssiffran stiger i jordbävningsdrabbade Marocko.
På plats är räddningshunden Killian, som var med och räddade människoliv i Turkiet.
– Vi gör ju så gott vi kan, men det känns lite uppgivet, säger brandmannen Klaes-Ola Kolberg.
Jordbävningen som under natten mot lördagen lamslog Marocko har hittills skördat nästan 3 000 liv och skadat ytterligare 5 500. Tiotusentals har lämnats hemlösa i vad som beskrivs vara landets dödligaste jordbävning sedan 60-talet.
Och att få fram hjälp till de drabbade har visat sig svårt. De flesta av dem i avlägsna byar i Atlasbergen söder om Marrakech.
Röda Korset har bett om 1.1 miljarder kronor för att få fram det allra nödvändigaste till behövande: Sjukvård, mat, vatten, hygienprodukter, toaletter och tak över huvudet.
Hunden Killian på plats
Sverige är ett av länderna som skickat hjälparbetare till Marocko. Bland annat fem räddningsarbetare, en tolk och tre sökhundar för att söka bland överlevande i rasmassorna.
En av dem är sexåriga golden retrievern Killian.
När Aftonbladet når brandmannen Klaes-Ola Kolberg, 46, har räddningsteamet avslutat sitt arbete och är på väg att packa ihop för att ta flyget från Marrakech till Sverige. Tillsammans med Killian, schäfern Bea och golden retrievern Ina har de sökt efter liv i Atlasbergens byar sedan i söndags natt.
– Många bergsbyar är totalraserade, säger Klaes-Ola.
Situationen har varit svårjobbad logistiskt. Informationen från marockanska regeringen om vilka byar teamet kan åka till har varit sporadisk och otydlig. Klaes-Ola säger att de hamnat back i schemat på grund av flera orsaker.
– Det har varit svårt att få tag på chaufförer och fordon, svårt att få folk att komma i tid och långa avstånd mellan de mest drabbade byarna. Så vi har varit fördröjda, säger han.
”Känns uppgivet”
En vanlig dag i Marocko har teamet tagit sig upp på morgonen, ätit frukost och åkt i väg med chaufförer efter de fått tag på en destination. Längs vägarna skymtas folk i tältläger där vatten och mat från olika hjälporganisationer står utställt.
Mellan byarna har det tagit ungefär två timmar att ta sig fram. Till en by tog det sex timmar på grund av trafiken och raset på vägen.
Teamet har varit på plats i sex olika byar där de arbetat på olika sätt.
– Flera gånger när vi kommit fram har ansvariga sagt att det är lugnt på platsen och att ingen hjälp behövs, men vi har kämpat på ändå. Eftersom hundarna inte söker efter avlidna har vi inte fått träffar.
Under rasmassorna i en by markerade Killian en nioårig flicka som var saknad.
– På ett ställe saknades det en nioårig flicka som Killian markerade. Men det var redan för sent, hon hade dött, säger Klaes-Ola.
– Vi gör ju så gott vi kan, men det känns lite uppgivet att åka flera timmar och sen inte kunna göra något på plats.
”Hus rasar som sandslott”
Klaes-Ola säger att Marocko skilt sig mycket åt från när de var hjälpte till efter jordbävningen i Turkiet och Syrien.
– Vi vet ju lite mer den här gången och har kunnat läsa byggnaderna bättre så att vi kan hitta någon snabbare, det lärde vi oss verkligen i Turkiet, säger han.
Men rasmassorna i Turkiet och Syrien var annorlunda.
– Där var det stora betongblock som eventuellt kan bilda luftfickor för överlevande. Här är det sandsten och tegel, så när det rasat har det rasat som sandslott, vilket ger väldigt liten chans till överlevnad, säger Klaes-Ola.
Efterlängtad dusch väntas
En dusch och vanlig mat väntar när teamet kommer tillbaks till Sverige.
– Vi har ätit campingmat, som man häller varmt vatten på.
– Men hundarna har fått hundmat. De är det viktigaste verktyget vi har, så de måste man ta hand om, säger Klaes-Ola.
