Azerbajdzjan uppnådde målet på ett dygn – etnisk rensning
Publicerad 2023-09-20
Med en dags krig uppnådde Azerbajdzjan sitt mål: etnisk rensning.
Samtidigt lyckades Putin ge den västvänliga regeringen i Armenien en näsbränna.
Så beskriver experten Svante Lundgren endagarskriget om Nagorno-Karabach från 19:e till 20:e september 2023.
Svante Lundgren är forskare i religionshistoria vid Lunds universitet som länge följt den politiska utvecklingen i det kristna Armenien och dess muslimska grannland Azerbajdzjan.
Efter tre krig sedan 1990-talet om enklaven Nagorno-Karabach nådde Azerbajdzjan sitt mål en onsdag i september 2023, menar Lundgren:
– Min bedömning är att de 120 000 armenierna i Nagorno-Karabach kommer att flytta därifrån nu. De har redan gått med på att avväpna och avveckla sina försvarsstyrkor, säger han.
Briserade när Sovjet föll
Nagorno-Karabach har hittills varit en armenisk defacto-stat inuti Azerbajdzjan, som visserligen inte varit godkänd av något land i världen, men som haft en president, en regering och ett parlament.
– Azerbajdzjan ser det här som en olaglig separatistgruppering på sitt territorium, som man vill göra slut på, säger Svante Lundgren.
För att förstå det som händer nu får vi gå tillbaka till Sovjetunionens fall. I det första kriget om Nagorno-Karabach, som utspelades 1991-94, briserade länge undertryckta nationalistiska motsättningar.
Varken armenierna eller azerierna hade några egna militära styrkor vid denna tid, de ingick i samma Röda armé. Stridigheterna som bröt ut skedde i stället mellan olika beväpnade grupper.
Efter tre år stod armenierna som segrare. Hela Nagorno-Karabach var 1994 under armenisk kontroll, liksom flera omkringliggande regioner. Svante Lundgren säger:
– Armeniernas tanke var att man sedan skulle förhandla. Och då skulle de omkringliggande regionerna ges tillbaka till Azerbajdzjan mot att de erkände Nagorno-Karabach som armeniskt, säger Lundgren.
Rustade med moderna vapen
Men åren gick. Och trots utdragna fredsförhandlingar blev det aldrig något fredsavtal. Under tiden rustade Azerbajdzjan upp:
– Den armeniska armén var för självsäker. De tänkte att ”vi vann det första kriget på 1990-talet för att våra soldater slogs för sin överlevnad, och vi kommer att vinna nästa krig också”. Men Azerbajdzjan använde pengar de fått från sina olje- och gasfyndigheter för att köpa in väldigt moderna vapen, från Turkiet och Israel, som Armenien inte kunde matcha, säger Svante Lundgren.
Det andra kriget i Nagorno-Karabach pågick mellan september och november 2020. När det var slut hade Azerbajdzjan lyckats återta stora områden. Men en liten bit av Nagorno-Karabach blev kvar.
Brist på mat och mediciner
Efter kortvariga strider i september 2022 på gränsen mellan Azerbajdzjan och själva Armenien inledde azerierna i december 2022 en blockad mot den enda vägen som leder från Armenien in i Nagorno-Karabach.
– Blockaden har pågått i nio månader och gett en våldsam brist på mat, mediciner och bensin, konstaterar Svante Lundgren.
Så när azeriska styrkor inledde sin ”antiterrorist-operation”, det tredje kriget i Nagorno-Karabach, tisdagen den 19 september 2023 var de karabacharmeniska försvararna – i princip alla män i Nagorno-Karabach – redan försvagade.
– De är betydligt färre och sämre utrustade. De kan bjuda lite motstånd någon dag kanske, konstaterade Svante Lundgren när Aftonbladet pratade med honom på onsdagsmorgonen.
”Etnisk rensning”
Vid 11-tiden svensk tid på onsdagen kom nyheten om ett eldupphör som medlats fram av ryska fredsbevarande styrkor. Överenskommelsen innebar att de karabacharmeniska styrkorna gått med på att avvecklas. Efter lunch sade Svante Lundgren:
– Den armeniska befolkningen ska som det heter ”återintegreras” i Azerbajdzjan. Det kommer de aldrig att gå med på. Så det innebär att de allesammans flyttar därifrån, det är min bedömning. Det här är precis vad Azerbajdzjan ville, en etnisk rensning utan att för mycket blod spillts.
Azerierna har uppnått vad de ville med en dags krig?
– Med hjälp av utmattning under flera månader och en dags militära operationer fick de vad de eftersträvade, säger Lundgren.
Han menar att Ryssland också går ut ur konflikten som segrare.
– Sedan den folkliga revolutionen 2018 i Armenien, när de gamla ryssvänliga makthavarna slängdes ut, har premiärminister Nikol Pasjinjan fört en Nato- och västvänlig politik som Vladimir Putin ogillar djupt, säger Lundgren.
Det har fått tydliga återverkningar på marken. När Azerbajdzjan 2016 förde ett fyra dagar långt krig mot själva Armenien ingrep Ryssland och tvingade parterna till eldupphör, för att skydda det dåvarande ryssorienterade styret i Armenien.
2023 lyfte de omkring 2 000 ryska fredsbevarande trupperna i området inte ett finger för att förhindra Azerbajdzjans blockad mot Nagorno-Karabach.
– Ryssarna kunde ha förhindrat blockaden, men gjorde det inte. Så Ryssland har agerat väldigt olika 2023 mot 2016, på grund av maktskiftet i Armenien, säger Lundgren.
”Ryssland gav grönt ljus”
Han konstaterar också att det azeriska försvarsministeriet före anfallet i går tisdag meddelade att man hade informerat Ryssland om ”antiterror-operationen” mot Nagorno-Karabach.
– Jag och många andra bedömare tolkar det som att ryssarna inte bara visste om militäroperationen, utan att de också gav grönt ljus åt den, säger Svante Lundgren och fortsätter:
– Putin har kunnat ge Armenien en näsbränna igen, och visa att så här går det om man flirtar för mycket med västvärlden och vänder Ryssland ryggen. Samtidigt kan Ryssland utåt försöka ta åt sig att de fick till stånd det här vapenstilleståndet som satte stopp för striderna.