Mördades – för att hon valde sitt liv

Hej jag heter Fadime, började hon sitt tal i riksdagen i november 2001. Hon talade för unga ­kvinnor som hon, som lever ­under dödshot för att de vill välja sina liv.

Två månader senare mördades hon av sin pappa.

Och Sverige fick en martyr.

Fadimes död blev en väckarklocka, ett ovedersägligt bevis för att det hedersrelaterade våldet existerar i Sverige – vad än makthavarna sa. I den meningen är hon en martyr. En människa som pliktat med sitt liv för det hon visste och vågade yppa.

Runt martyrer växer med tiden även myter, i Fadime Sahindals fall den att hon förde en oförtröttlig kamp i medierna för att synliggöra det så kallade hedersvåldet. I verkligheten framträdde hon bara ett fåtal gånger, en gång i riksdagen, i en tv-dokumentär och i några få tidnings­intervjuer.

Den första var vintern 1998 då hon kontaktade Aftonbladet och berättade hur hon hade förskjutits av sin släkt efter att ha förälskat sig i en man. När familjen – som är kurdisk och invandrade i början av 1980-talet – insåg att hon inte längre var oskuld började hoten om att hon skulle dödas. I intervjun beskrev 22-åriga ­Fadime analytiskt hur hon hade ifrågasatt männens makt, en makt de ­försvarade extra hårt eftersom de som invandrare upplevt sin status sjunka. Dessutom ­hade hon utmanat sin mamma, som anklagades för att ha misslyckats med sin uppfostran av dottern.

Fadime sörjde förlusten av en familj, och sa:

– Jag har ingen, utom min pojkvän.

Men pojkvännen dog i en trafikolycka samma dag de skulle flytta ihop. Fa­miljen var splittrad, men hoten upphörde ­inte. En 18-årig bror misshandlade ­henne på gatan i Uppsala.

Fadime flyttade, hon började studera i Sundsvall och Östersund och skulle bli socionom. Hon valde att framträda ­öppet i en tv-dokumentär. Fortfarande var ­frågan om hedersvåld politiskt kontroversiell. Fanns det verkligen ett sådant, var det inte främlingsfientligt att tala i de termerna?

Mona Sahlin sa efter Fadimes död att hon själv tvekat inför begreppet.

– Som uppvuxen i Sverige med föräldrar som stöttat mig hade jag svårt att förstå hur en pappa kan tvinga sina döttrar, allt för att familjens ära ska hållas uppe. Jag, och många andra, har i stället talat om generella maktstrukturer. Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna: ”se där, sådana är invandrarna, ut med dem bara”. I stället var jag feg, och blundade.

År 2001 hade en debatt inletts. Efter ­tv-dokumentären om Fadime hade fler fått upp ögonen för ett ­förtryck som pågick

i det tysta, av unga kvinnor men också pojkar som ville välja sina liv och val av partner. Regeringen beslutade att se över äktenskaps­lagstiftningen.

Därför inbjöds Fadime att tala i riks­dagen vid ett seminarium om integration. Hon avslutade:

– Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Fadime hade vid den tidpunkten byggt upp ett liv, delar av släkten stöttade henne, studierna gick bra. Men hon längtade mycket efter sin närmsta familj, sin mamma och sina systrar. I februari 2002 ­skulle hon resa till Afrika för en praktik­period och en syster arrangerade ett möte där de alla skulle ses i hemlighet i en liten ­lägenhet i Uppsala.

På morgonen 22 januari 2002 kom ­nyheten att Fadime var död, skjuten.

Fadimes lillasyster berättade i rätten, hur deras pappa hade fått tips om det hemliga mötet och dödat Fadime i hallen. Han dömdes till livstids fängelse.

Det var den märkvärdigaste och mest ­gripande begravning jag kommer att uppleva och bilderna lämnar mig aldrig. ­Tusentals människor i och runt Uppsala domkyrka. Tv-kameror överallt. Flera statsråd på första bänk. En gammal ­muslimsk kvinna tröstas av en kvinnlig domprost medan hennes klagogråt stiger mot kyrkans 700-åriga kupol. Sex unga kvinnor bär kistan och den unga kronprinsessan Victoria gråter över den unga Fadime hon aldrig mött.

Det var en vändpunkt. Regeringen avsatte omgående två miljoner kronor för flickor med behov liknande Fadimes, ­flera andra myndigheter agerade och utredningar tillsattes.

Men alltjämt är frågan svår att handskas med i den allmänna debatten. Visst finns det ett särskilt sorts våld, där stora familjer i samråd med släktingar utomlands utdelar straff och domar över ­beteenden som anses fläcka familjens ”heder”. Men liknande patriarkala strukturer kan upptäckas i alla mäns våld som drabbar alla kvinnor, oavsett kultur och religion.

Det är kort sagt ingenting ”kurdiskt”.

Sju månader senare intervjuade jag lilla­systern som såg mordet, och hon sa om sin pappas motiv:

– Pappa trodde att han räddade sin ­heder men jag tror att han blev mer utskämd i andra familjers ögon. Pappa överdrev i allt han sa. Det var inte så att andra kurder hade spottat på honom i gathörnen, det föraktet fanns mest i hans egen hjärna.

Mordet på Fadime lyfte på locket för ­debatt och bidrog till att göra tvångs­äktenskap olagliga. Men ingen vet hur många fler Fadime som finns i det för­dolda.

Omkring 70 000 unga människor upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med, enligt en rapport från Ungdomsstyrelsen härom­året.

Kerstin Weigl