Gråten tar aldrig slut

Peter Kadhammar

Kriget i Gaza skapar inga flyktingar – för det finns ingen utväg

GAZA CITY. På förmiddagen kom nyheten att det hade varit skottlossning vid gränsövergången Kissufim. En israelisk soldat och en palestinsk bonde dödades.

Min tolk Basma Abualila ringde runt till sjukhusen för att kolla om de fått in några skadade och medan hon gjorde det började hon gråta. Tårarna rann nedför kinderna på henne.

Hon vände bort ansiktet så att vi inte skulle se det. När hon avslutade samtalet frågade jag hur det var fatt.

– Allt är bra, sa hon. Jag vet inte vad det är med mig.

En stund senare åt vi lunch och medan Basma tog en bit bröd såg jag hur tårar rann nedför hennes vänstra kind. Hon märkte inte själv att hon grät. Tårarna rann och hon sa något – jag minns inte vad – och det hon sa hade inget med tårarna som föll på bordsduken att göra.

Vi satt i en restaurang vid stranden och bakom Basmas rygg kunde jag se hamnen i den israeliska staden Ashkelon. Ett tankfartyg låg en bit ut till havs, jag

antar att det lossade olja genom en rörledning.

Jag räckte Basma en pappersnäsduk.

– Jag förstår inte vad som har skett med mitt öga, sa hon.

Ena systern försörjer familjen

En kort presentation av Basma: hon är 27 år och arbetade som tevejournalist i två år innan Hamas stängde den gamla palestinska stationen och öppnade en egen. Basma erbjöds arbete där men tackade nej.

Hennes far är död sedan fem år. Hon bor tillsammans med sin mor och två systrar, varav den ena, Fatma, har arbete hos FN-organet Unrwa och försörjer familjen på sin lön.

Under den tre veckor långa israeliska vedergällningen kunde Basma inte sova på nätterna. När mörkret föll kom bombplanen och hon gick omkring i lägenheten och ibland, om nätet fungerade, chattade hon med en syrisk vän som studerar i England, och med vänner i Saudiarabien, Egypten och Jordanien.

– De försökte göra mig glad. Jag glömde för en stund var jag var, men sedan small en bomb igen.

Basma brukade slumra in vid åttatiden på morgonen.

Lever i en liten värld

Världen har verkligen blivit liten. Basma kunde sitta i en stad som utsattes för bombardemang och chatta med vänner på tre kontinenter.

Världen är liten och delad. Basma vänder sig om och ser på Ashkelon samtidigt som hon äter lunch, men för henne kan den staden lika gärna vara på månen.

Basmas värld är liten. Alla krig skapar flyktingströmmar, alla utom det i Gaza. Vart skulle människorna här ta vägen? De är redan flyktingar. Basmas mor och far kom som barn med sina föräldrar från Jaffa 1948, när staten Israel bildades. Vart skulle Basma och hennes familj fly? Egypten? Den gränsen är också stängd.

– Våra grannar lämnade sina hem. Vi såg ingen mening med att gömma oss i ett annat hus eller någon skola. Bomberna kunde lika gärna träffa där.

Sista dagen före vapenvilan, det var en fredag, körde Basmas kusin motorcykel till moskén för att be. Besättningen i en israelisk Apachehelikopter avfyrade en missil och kusinen pulvriserades tillsammans med motorcykeln. Han hette Raafat.

Rapporter om nya dödsoffer

I går droppade nyheterna in om att vapenvilan kunde vara bruten. Den döde

israeliske soldaten. Den döde bonden. Två palestinier på en motorcykel som en israelisk helikopter besköt utanför den sydliga staden Khan Younnis.

Det går utmärkt att följa nyheterna i 3G-telefon.

Man kan stå på den smutsiga stranden

i Gaza och se Medelhavet rulla in och utan att överdriva säga: Jag har världen för mina fötter.

Men man står där och oroar sig för att bomberna snart ska börja falla igen och man kan inte ta sig härifrån. Inte om man heter Basma Abualila.

Jag ställde många frågor till min tolk i går men jag frågade inte:

Varför gråter du?