Tre år senare
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-22
2005 blev de mobbade på jobbet, anklagade för alkoholism och vräkta. Bara för att de var unga och demenssjuka.
Aftonbladets artikelserie om dem döptes till
Demensvanvården. Tre år har gått – vad har hänt?
Hasse Ekehammar blev 62 år, Folkhälsoinstitutet
Då: Stämplades på arbetsplatsen Folkhälsoinstitutet som alkoholist när han fick problem med minnet. Sjukskrevs för utbrändhet innan han fick diagnosen Alzheimers.
Nu: Hasse somnade in 11 september 2007.
Hustrun Monika Elgebrandt: ”Jag bestämde att Hasse aldrig skulle in på långvård och byggde ett handikappvänligt hus samtidigt som jag fick strida för allt, dagvård, assistenter och en avlastningsplats. Trösten är att Hasse somnade in i min famn”.
Eva Thorelius, 63 f d psykoterapeut
Då: Var 57 år när hjärnröntgen visade på Alzheimers. Det förklarade panikattackerna och missarna i vardagen. Mobbades, före diagnosen, på jobbet – en chef gick efter och kontrollerade varje steg.
Nu: Bor kvar hemma, klarar sig på egen hand men hoppas på ett genombrott som kan lösa Alzheimergåtan.
”I början tänkte jag ”varför just jag?” men jag har slutat gnälla. Jag kan ju prata, röra mig och hjälpa till med barnbarnen. När de säger ”mormor, jag älskar dig”, då vill jag vara med länge till”.
Thomas Strand, 56 f d ekonom
Då: Stämplades felaktigt som alkoholist och vräktes från sin lägenhet. Två år senare konstaterades att alla missförstånd berodde på Alzheimers sjukdom.
Nu: Bor i ett gruppboende. Har förlorat tidsbegreppet men åker på utflykter, simmar och går på en keramikkurs. Äter demensmedicin och känner sig i dag mindre orolig.
Ann Norling, f d särbo/god man: ”Det är en lättnad att Thomas fått ett boende där han kan fortsätta att vara aktiv. Hans sociala förmåga är intakt, många inser inte att han har Alzheimers förrän efter en bra stund”.
Lena Örtenblad, 58 f d barnsjuksköterska
Då: Mobbades på jobbet för sin glömska. En chef frågade ”Har du något som växer i huvudet?” Sjukskrevs för utbrändhet innan läkarna gav diagnosen Alzhemiers.
Nu: Känner sig tryggast i hemmet. Går promenader med hunden men behöver alltmer hjälp, bland annat med mathållningen. Gör minnestester var tredje månad och ingår i ett medicinprojekt.
Maken Stefan Örtenblad: ”Jag har långsamt vuxit in i anhörigrollen, försöker uppmuntra Lena i alla lägen. Det fungerar, för jag finner stor glädje i mitt arbete som naturfotograf, kanske är det min flykt från sorgen”.
Kicki, 56, f d bankanställd
Då: Pendlade i tre år mellan arbetsträning och sjukskrivning för utbrändhet – tills hon fick diagnosen Alzheimers. Bodde med tonårssonen i eget boende, med hjälp av demensmedicin och hundratals kom ihåg-lappar.
Nu: Har flyttat till ett demensboende, känner fortfarande igen familjen.
Sonen Joacim: ”Jag var bara 15 när mammas sjukdom blev även min vardag och tvingade mig att ta ansvar tidigt. Det har underlättat med stöd dygnet runt. Mammas tal har försämrats men hon blir jätteglad när jag och mormor kommer på besök”.
Lars Hellner, 63 f d jurist
Då: Kallades tjatig på jobbet innan han 1999 fick diagnosen Alzheimers. Beviljades assistenter av Danderyds kommun men vårdades i hemmet av hustrun som kämpade i fyra år för att maken skulle få dagvård.
Nu: Bor på demensboende. Har helt tappat språket men kroppsmotoriken finns kvar och han har utvecklat så kallat vandringsbeteende och promenerar oftast.
Hustrun Ann-Christine Hagberg: ”Lasses sista år hemma var förtärande. Nu hälsar jag på varje vecka, vi promenerar, lyssnar på musik. Jag upplever att han känner igen mig och blir glad. Men visst sörjer jag, vetskapen om att han ska dö är svår att ha i sig”.
Christer Landahl, 65, f d lärare i företagsekonomi
Då: Diagnos: frontallobsdemens. Trots läkarintyg om sjukdomens tvångsmässiga beteende polisanmäldes han flera gånger av en butikschef i Tierp och handfängslades.
Nu: Vistas på korttidsboende en vecka i månaden, får i övrigt hjälp av nio assistenter dygnet runt, bland annat på grund av kvävningsrisken då han inte känner igen vad som är mat.
Hustrun Pia: ”Sjukdomen har försämrats men situationen förbättras. Efter Aftonbladets artikel började folk ta kontakt och visa förståelse. Det blev en vändpunkt. Och snart kommer en bok jag skrivit tillsammans med en läkare och forskare i frontallobsdemens”.