Kära alla rymdvänner

Det har inte varit roligt i dag för någon av oss. Inte sedan nästan på dagen för sjutton år sedan har vi haft en liknande katastrof och kanske mot bättre vetande trodde vi väl kanske att det aldrig skulle hända igen.

Jag var med min dotter Denise som hade en tennismatch på morgonen här i Houston och funderade lite över vad jag skulle skriva i mitt nästa nyhetsbrev då min fru ringde på mobilen. Hon hade just blivit uppringd av en av sina bästa väninnor som är gift med besättningens flygläkare (”flight surgeon”). Det var givetvis en stor chock och jag fick ta ett par djupa andetag, men det var uppenbart att det inte fanns någonting man kunde göra. Jag ringde min befälhavare, Terry, som också just hört det hemska och tittade på nyheterna. I Houston, astronauternas hemstad, har de flesta tv-kanalerna inte sänt något annat än kontinuerlig bevakning och diskussioner om olyckan och flaggorna är på halv stång överallt.

Jag har givetvis varit i kontakt med ESA och Rymdstyrelsen, och i motsats till vad som tydligen gjorts gällande så har ingen bett mig om att inte uttala mig. Jag hoppas tvärtom att på detta sätt nå så många som möjligt och så direkt som möjligt. Däremot kan jag inte säga något om vad som kan ha orsakat rymdfärjans uppbrytning i atmosfären. Jag vet helt enkelt ingenting mer än alla andra som lyssnar på nyheterna. Men jag fortsätter min träning som vanligt.

Jag kände naturligtvis alla som var ombord – vi är inte mer än drygt hundra astronauter här. Alla var härliga, trevliga och mycket sympatiska personer. Tre stycken, Willie McCool, Dave Brown och Laurel Clark, var i samma Nasa-astronautklass som jag, 1996. Med Willie har jag spelat både fotboll, frisbee och schack. Men närmast var nog ändå Ilan från Israel. Vi är en fyra fem familjer som umgåtts mycket de sista åren och vi har alla barn i samma åldrar och Ramons var en av dem. I höstas var vi på en campingtur tillsammans. Mina tankar går nu framför allt till alla de sju rymdfararnas familjer.”

Hälsningar

Christer Fuglesang