David, 32, fastnade under en brinnande fallskärm

”Det finns hopp, det finns ett liv värt att leva. Och det vill jag visa.”

Publicerad 2023-10-28

Han är inte troende, men säger sig ha varit så nära Gud man kan komma.

Nu har David, 32, ett nytt ansikte – och en helt annan syn på livet än tidigare.

– Jag har kvar mina ögon, dem känner jag fortfarande igen när jag tittar i dem.

ZÜRICH På en lummig sidogata, inte långt från Zürichsjön, sticker en bågliknande balkong ut från huset i tidstypisk stil. Bob Dylans raspiga röst hörs från den sparsamt inredda lägenheten.

– Jag flyttade in här dagen innan jag åkte till Barcelona, säger David, 32, från Karlstad.

– Jag har sovit här max tre nätter sedan olyckan. 

I vardagsrummet med angränsande kök sitter Davids två vänner – Sheila och Luciano. På matbordet står tomma sushikartonger som vittnar om en precis avslutad middag.

Stämningen mellan vännerna är varm. De har känt varandra länge. Alla tre arbetar inom restaurangbranschen, och på frågan om vad som utmärker just Davids kokkonster fullständigt haglar lovorden.

”Han är den bästa. Hans sätt att experimentera med smaker är fantastiskt”, säger Sheila.

Maten har alltid varit en central del i Davids liv. Från första matminnet – grillad abborre med smör vid farfaderns sommarstuga – till egenodlingen hemma hos föräldrarna i de värmländska skogarna. Vidare till den tuffa praktiken i New York med 16-timmarsdagar för att slutligen hitta hem som delägare och kökschef på en av Zürich högst ansedda restauranger.

– För mig är det verkligen ett drömjobb, jag ser varje tallrik som ett konstverk. Att sitta på ett kontor hela dagarna är jag inte gjord för.

Nej, för rastlösheten och viljan att uppleva har alltid funnits där. Längtan till bergen, men också möjligheten att utöva olika extremsporter, ledde honom till Zürich, som han har kallat sitt hem de senaste elva åren.

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av cykling, snowboardåkning, klättring, surfing och fallskärmshoppning.

Att köra motorcykel i bergen beskriver han som sin ”lilla ventil”.

– Jag har en stark adhd. Men de här kickarna ger mig tillräckligt med dopaminer, det gör att jag känner mig lugn. Jag vill leva så mycket som möjligt, så fort som möjligt, och jag försöker hela tiden se till att jag har tid att göra det jag vill.

Den drivkraften tog honom och några vänner till Barcelona i början av maj. Där skulle de förverkliga drömmen om att ta certifikat för fallskärmshoppning.

– Vi hade äntligen fått ihop en helg där alla kunde vara med. Vi hade verkligen sett fram emot det här.

Den soliga majdagen skulle dock förändra allt. Men om det visste David ingenting när han satte sig i det lilla röda propellerplanet, på väg upp mot 3 650 meters höjd.

– Det var en jättefin dag. Vi hade hoppat på morgonen, men vid lunchtid tilltog vinden och blev mer turbulent så vi bestämde oss för att det skulle bli det sista hoppet.

– Mitt livs hopp, skulle det visa sig.

I en hastighet av 250 kilometer i timmen kastade sig David och vännerna ut.
”Jag var så taggad och tyckte det var helt fantastiskt. Sekunderna innan sa vi till varandra som vi brukar säga innan vi hoppar: ”closer to God, but not close enough” och så hoppade vi ut.”

Inledningsvis gick allt enligt plan. Fallskärmen löstes ut perfekt, enligt David.

– Det var så vackert. Jag kände mig verkligen fri som en fågel. Men mot slutet fick jag vinden emot mig och problem med fallskärmen. Jag insåg att det skulle bli svårt att landa på platsen vi hade bestämt så jag tog beslutet att landa på ett annat ställe som jag tyckte låg bättre till.

Framför sig såg David ett stort fält, omgärdat av lite skog och en flod.

– Jag hade inte så mycket andra möjligheter och tyckte att det såg bra ut. Men i efterhand kan jag tänka att det var jättedumt gjort av mig.

Med alldeles för kort tid kvar dök en högspänningsledning upp i synfältet.

– Jag såg den inte först, men efter några sekunder insåg jag att det inte fanns något ställe vid sidan om att landa på. Jag bedömde att jag hade tillräckligt med marginal för att flyga över den.

– Det är det sämsta beslut man kan ta, men i sådana stressiga situationer så tar man ibland dåliga beslut, säger David.

Därefter blev allting svart.

– Det enda jag minns är att jag kände att jag skulle klara det och skrek ”wihoo”.

När David träffar kraftledningen uppstår en explosion. Han störtar tio meter ned mot marken.

Där ligger han helt ensam, långt bort från platsen där han skulle ha landat.

Över sig har han en brinnande fallskärmsduk.

Klockan tickar, tiden är emot honom.

Vänner och familjen har kommit att bli livsviktiga för David. ”Utan dem hade jag inte levt i dag”.

David tittar på klockan. Det börjar bli lite stressigt. Tiden är knapp och innan de ska åka ska trion hinna dricka kaffe.

Senast klockan 21 måste han vara tillbaka på behandlingshemmet som han har tillbringat större delen av dygnet på de senaste månaderna.

– Var är min hand? utbrister David plötsligt skämtsamt och syftar på protesen som ligger mellan de tomma sushikartongerna på matbordet.

Den har han tagit fram tillsammans med en av läkarna på rehabkliniken. Specialdesignad för just David och hans behov.

Förutom att han kan raka sig och borsta tänderna med hjälp av handen har den även en annan, för honom mycket viktig, funktion.

– Titta här, säger David och placerar ett vinglas mellan de två konstgjorda fingrarna i änden av protesen.

– Den passar perfekt. Däremot är det fortfarande lite svårt med hemnycklarna.

Sheila berättar hur de längs med vägen behövt komma på lösningar på nya problem.

– Jag kan köpa en tandborste till David men sedan kommer jag på att han ju inte kan få ur den ur förpackningen själv. Då blir det till att tänka ett steg till.

Humorn är konstant närvarande bland vännerna. ”Försök att inte bränna mig”, säger David till Sheila när hon häller upp det kokande vattnet i kaffebehållaren.

De skrattar mycket. Vännerna och familjen har kommit att bli livsviktiga för David.

– Utan dem hade jag inte levt i dag.

Men det finns också andra personer som har varit skillnaden mellan Davids liv och död. När David kraschar in i kraftledningen befinner sig en vandrare inte långt därifrån. Han ser hur en brinnande David störtar mot sin död, med fallskärmen över sig.

– Omgivningarna där är inte särskilt vackra och det finns inga hus. Men just den där dagen, i den sekunden, var det en person där och tittade åt mitt håll.

Vandraren skyndar fram till David och larmar räddningspersonal.

Även där ska det visa sig att turen är på Davids sida. Samtidigt som olyckan inträffar har den lokala räddningstjänsten nämligen en övning inte långt därifrån.

– De hade en ambulanshelikopter som kom jättesnabbt. Hade jag varit där själv hade jag inte överlevt. Då hade jag försvunnit inom några minuter.

I väntan på helikoptern försöker vandraren hålla David vid liv.

– Han satt och pratade med mig och försökte hålla mig kvar. Jag minns att jag redan hade börjat drömma och att jag var på en helt underbar plats. Det kändes som att jag var mellan två världar, men att något försökte hålla mig kvar.

David minns hur han då för första gången fick syn på skadorna på sin kropp.

– Den var täckt av lager som såg ut som torkad, hyvlad tonfisk. Det fanns ingen hud kvar.

Känslan beskriver han som när man blir väldigt solbränd.

– Men konstigt nog kände jag ingen smärta.

David flögs till Barcelonas universitetssjukhus där han låg i koma i tre veckor.

– 70 procent av min kropp hade tredje gradens brännskada. Men tack vare alla race som körs i Barcelona så har de utvecklat ett av världens främsta sjukhus för just brännskador.

Under tiden i koma drabbades David av en septisk chock som ledde till att läkarna tvingades amputera hans händer.

– Jag var väldigt förvirrad den första tiden efter att jag vaknat upp. Men trots det hade jag alltid en känsla av att jag kommer att bli bra igen.

David genomgick flera operationer under veckorna som gick. Hela tiden svävade han mellan liv och död.

Eftersom större delen av Davids kropp var så pass brännskadad tvingades läkarna återskapa hud från Davids celler i ett laboratorium.

– Som jag har förstått det så tog de celler från min kropp och odlade på plattor i laboratoriet och gjorde som ett nät av den huden i en maskin. Man sträckte sedan ut det här nätet och la det på min kropp.

Efter en månad av intensivvård i Barcelona flyttades David till Zürich där han dygnet runt övervakas av sjukvårdspersonal. I augusti kunde han dock flytta till en vanlig sjukvårdsavdelning och efter hela 125 dagar på sjukhus blev han till slut utskriven.

Sedan dess har han tillbringat större delen av sin tid på rehabcentret. En plats han troligtvis fortsatt kommer att vistas på mycket det kommande halvåret.

– Det är faktiskt ett heltidsjobb. Jag börjar klockan 07 på morgonen och så kör vi fram till 17 på kvällen, berättar David samtidigt som han visar runt i lokalerna.

På de olika våningsplanen leder långa korridorer till olika behandlingsrum.

Lokalerna är rymliga, med mycket ljusinsläpp och sobra färger på väggarna. Utanför fönstret syns milslånga vidder av fält, majs- och solrosodlingar och betande kossor.

Som att omgivningarna vore direkt tagna ur ”Sound of music”.

På flera sätt påminner centret om ett lyxhotell, med en stor, soldränkt terrass, högblanka ytor och flera restauranger. Men patienterna är långt ifrån semesterfirare.

På dagens schema står bland annat gruppterapi, konsultation med läkarteamet, fysioterapi och ärrmassage.

I nästan varje korridor möter David andra patienter och personal som han hälsar glatt på. Det är tydligt att han skapat sig många vänner under sin tid på centret.

– Tyvärr blir många deprimerade och förlorar sin energi när de är med om olyckor, men jag försöker att inte bli det. Det finns hopp, det finns ett liv värt att leva. Och det vill jag visa.

Gång på gång återkommer han till den tacksamhet han känner. Både för livet, men också för all vård han har fått. Men också för att vänner och familj alltid har funnits där.

Från första stund.

– När olyckan inträffade var det så många som ville besöka mig att min familj tvingades sätta upp ett Google-dokument där folk kunde skriva upp sig, säger David och tillägger att listan var fullbokat en hel månad i förväg.

– Men eftersom mina ögon var förbrända så kunde jag inte titta på tv så mycket så jag hade sex timmars besökstid om dagen. Det blev min underhållning.

Trots att kroppen till stor del är täckt av bandage och kroppsstrumpor för att skydda de ännu oläkta såren är Davids positiva inställning och energi till livet slående. Hans närvaro utstrålar en ivrighet, som emellanåt förkroppsligas av småspring i korridorerna. Samtidigt finns det en förståelse och ett lugn inför läkningsprocessen.

David beskriver hur han redan från början har haft en bra känsla i kroppen.

– Jag kunde tidigt följa läkningsprocessen och dagarna gick fort. Jag fick väldigt mycket energi av det, och läkarna stöttade mig.

Under processens gång har David stött på olika hinder som han med stor beslutsamhet och bestämdhet har övervunnit.

”I början sa läkarna att jag troligtvis inte skulle klara av vissa saker. Det sporrade mig och fick mig att tänka att jag minsann skulle visa dem.”

Han berättar hur han i timmar tränat på att blinka och att vicka på tårna.

– Jag tänker att det är som att lära sig simma. Det gäller att hålla huvudet ovanför vattenytan och fortsätta sprattla så mycket man behöver.

– För under ytan blir det väldigt jobbigt.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att mycket har förändrats. Varje dag möter David nu ett nytt ansikte i spegeln – ett ansikte han sakta men säkert börjar bekanta sig med.

Han berättar att läkarna behövt bygga upp ansiktet igen, från kind in till käkben.

– I början skrattade jag när jag såg mig själv i spegeln. Jag tänkte: vad är det för monster som står framför mig? Jag såg ut som en orch i ”Sagan om ringen”. Men ansiktet läker, jag ser förbättringar och jag tror att mycket kommer kunna göras.

– Jag har kvar mina ögon, dem känner jag fortfarande igen när jag tittar i dem.

Framöver planerar man att sätta dit en ny näsa och läppar. Även det ena ögonlocket ska korrigeras.

Och där det en gång fanns händer kommer det i framtiden att sitta protester.

– Vi håller på att prova ut dem just nu. De är väldigt högteknologiska, man styr dem med hjälp av nerverna i hjärnan och de rör sig som en helt vanlig hand. De ser faktiskt ganska coola ut, väldigt futuristiska.

På kroppen syns märken från fallskärmsryggsäcken, i ljumskarna och på axlarna.

– Den och hjälmen skyddade mig, men resten av huden brändes upp. Det ser ut som att jag har en stor tatuering på kroppen.

– Personligen tycker jag att det är ganska snyggt med ärr. Jag har alltid beundrat folk med ärr då man ser att de har något i bagaget.

Tankarna på framtiden är dock ständigt närvarande.

– Vi får se hur livet blir. Det får helt enkelt visa sig vad som är den svåraste biten. Många drömmar är dock samma som innan. Jag hoppas kunna komma tillbaka till restaurangen i någon form och fortsätta att utveckla olika koncept. Visst, jag kanske inte kan stå vid spisen sex dagar i veckan, men det finns det andra som kan.

– Det som oroar mig är om jag lyckas få en partner igen. Det beror nog på hur väl de kan rekonstruera mitt ansikte, om jag kan bli attraktiv igen. Men ja, att träffa någon blir nog en utmaning. Men jag hoppas verkligen inte att det blir det.

Samtidigt konstaterar David att olyckan hjälpt honom att förstå att utseende inte är så viktigt.

– Det är verkligen vad som finns innanför som betyder något. Vi lever i en otroligt utseendefixerad värld. Det är därför så fint att se att alla mina vänner är kvar, och att de inte bryr sig ett dugg om hur jag ser ut. De ser att jag fortfarande är samma David. Att jag har väldigt mycket positiv energi i mig, och att jag vet att detta kommer att gå bra.

”På något sätt har olyckan i sig berikat mitt liv. Jag har fått så otroligt mycket klarhet i saker. Samtidigt har intresset för att uppleva saker inte minskat. Jag vill fortsätta göra det jag älskar mest. Livet är kort och jag vill absolut tillbaka och fortsätta leva det. Det är ingen idé att sitta inne och gömma sig eller vara rädd för att testa något nytt.”

Drömmen om att en dag få hoppa fallskärm igen lever.

– Det krävs dock väldigt pålitliga händer för att styra en fallskärm så jag kan i dagsläget inte svara på om jag kommer kunna flyga själv i framtiden. Men jag och en instruktör har faktiskt redan pratat om att göra ett tandemhopp.

– Jag vill absolut hoppa fallskärm igen.

Och så var det det där med slumpen och ödet igen.

– Det är väldigt berörande. Jag kan inte riktigt förstå varför jag överlevde och det skapar fortfarande en del frågetecken hos mig. Det är för mycket som talar för att det bara ska vara en slump. Jag är inte religiös, annars hade det varit enkelt att tacka Gud, men ja, någon slags mening eller kraft har varit där och hjälpt mig.

– Så ja, closer to God blev jag definitivt, men det var inte tid att avsluta detta riktigt än.

LÄS VIDARE

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Hans Österman
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Karin Schmidt, Martin Schori och Magnus Herbertsson
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET