Publicerad 2023-04-15
Locket spikas igen.
En 14-årig son ser på.
Pappa kom hem från Bachmut till slut. Men i en träkista.
– I sista samtalet lovade han att allt skulle bli bra, säger änkan Svetlana Hlushko, 42.
I en reportageserie från kriget i Ukraina följer Aftonbladet soldatpapporna.
Han som är på väg mot frontlinjen.
Han som bara längtar hem.
Och han som kom hem – i en kista.
FRONTENS PAPPOR
”Det finns ingen återvändo”
CHARKIV. Hundratals gulblå flaggor smattrar i vinden.
Sida vid sida ligger de i nyskyfflade gravar. Högarna ser ut som ett rutnät av sandslott, med regnpölar som vallgravar.
En familj kämpar med krattor för att ösa mer sandgegga på graven, så att kistan inte ska blottas. Vattnet får gravarna att kollapsa mer för varje sekund. Man får inte trampa fel.
Soldater, främst män, ligger under sandslottsraderna. Varje plats markerad med gigantiska buketter av plastblommor i regnbågens färger, som inte hunnit blekna eller gråna av blåst och slask. De ser pinfärska ut allihop.
En kvinna, runt 25 år, faller på knä framför sin stupade pojkväns porträtt. Sedan går hon till nästa grav.
– Vi har tre vänner som ligger här, säger mannen i hennes sällskap och nickar mot fältet.
Porträtt på stolta ansikten, ibland allvarsamma ibland leende. Deras bästa sida vänd mot kameran, många ser likadana ut. Alltid kort hår, renrakade. Små ägodelar har knutits på korsen, som personifierar, levandegör, de döda; ett par miniboxningshandskar, en Milan-halsduk.
Ett mörkt träkors med gulddetaljer markerar nästa öppna rektangulära hål i marken. Plakattexten avslöjar dess ägare:
Ihor Hlushko
Född: 28 juni 1977
Död: 28 februari 2023
Kom till världen i Sovjet, uppvuxen i Ukraina. Till sist dödad i strid, för att fortsätta leva i sitt land.
Kistan får inte ställas på marken. Istället placeras en mobil järnställning framför det sex fot djupa tomrummet.
Så vet man att det närmar sig.
En vit minibuss parkerar vid hålet. Lådan bärs ut, det är en enkel sådan, klädd i plommonrött tyg.
Enbarnspappan Ihor ligger där i, med sträng min. Stängda ögon. Ansiktet vänt mot den mörkmulna himlen. Den eviga sömnen. Han är sminkad, tvättad. Inget blod syns längre.
Ut i leran stapplar familjen, med röda och rosa nejlikor lindade i cellofan som prasslar i knutna nävar.
Det är så kallt att tårar kan frysa till is.
En hand på bröstet, det som inte höjs och sänks längre. Kroppen är kall. Det finns åtminstone en kropp att begrava. En del familjer har småslamsor kvar, eller inget alls.
Ihor dog i Bachmut, berättar Svetlana.
Staden som blivit en symbol för hela kriget: För Putin skulle ett ryskt övertagande vara en enorm propagandavinst, för Ukraina har orten blivit sinnebilden för deras järnvilja att aldrig ge upp.
Det är också en malande köttkvarn, där hundratals soldater dör och skadas varje dag. De flesta civila har flytt sedan länge. Många fruktar att staden snart kan falla till ryssarna.
Sista gången Svetlana Hlushko pratade med maken var 28 februari. Timmar före dödsögonblicket.
– Då lovade han att allt skulle bli bra, att vi skulle fortsätta vara Ukraina, snyftar hon.
En man försöker trösta henne.
– Du kan vara stolt, han är en sann krigare, försäkrar han.
– Det var inte så här jag ville vara stolt över honom, viskar hon till svar.
Ukrainare vill gärna prata om hur många ryssar som dör i kriget, men aldrig hur många av de egna. Armén vägrar ge några siffror.
USA och EU talade om 100 000 dödade eller skadade ukrainska soldater redan i höstas.
I december slog Ukraina tillbaka mot uppgifterna, en av president Zelenskyjs rådgivare hävdade istället att upp emot 13 000 ukrainska soldater dödats under den storskaliga invasionens första nio månader. Siffrorna har inte bekräftats officiellt av armén.
Inte heller Ryssland vill uppge dödstal. Minst 35 000 ryska soldater har dödats visar en genomgång av ryskspråkiga BBC och den i Ryssland förbjudna sajten Mediazona.
Enligt uppskattningar från amerikansk militär har snarare hela 200 000 ryska soldater stupat eller skadats i kriget.
Ingen vet säkert. Propagandakriget och fog of war, krigsdimma, spär på osäkerheten.
Men de flesta i Ukraina känner någon som stupat. Och den kilometerlånga kyrkogården i Charkiv fylls hela tiden av nya hål i marken.
– Jag kör hit flera gånger per dag, säger kistchauffören som iakttar sorgen på håll.
Ihor Hlushko var infanteriman, brigad 113. En frivilligsoldat, från storkrigets första dag. Under de inledande krigsmånaderna stred han i Charkiv. Det var ”ett helvete”, berättar Svetlana innan tårarna tar över.
– Jag kan inte prata mer, snälla förlåt mig. Han är borta – det finns ingen återvändo.
Ihors son, 14 år, är tunt klädd, har en axelväska med apnyckelring. Han vankar fram och tillbaka. Säger ingenting, blicken flackar.
Sedan går han fram för att säga adjö till pappa. Sätter sitt ansikte alledeles nära, handen på den svala kinden. Masken brister.
Gravgrävarna anländer i hoodies. De har spadarna över axeln, en cigg vilande i mungipan.
Så vet man att det närmar sig.
De spikar igen locket med fyra hårda slag. Familjens grepp om varandras armar hårdnar. Soldater står vid sidan och skjuter salut, tre skott i luften ringer över kyrkogården.
Med färgspräckliga tygstycken sänks han ned. Det krävs tre personer. Tårar, fler kramar. Första spadtaget, och nästa och nästa. Ett nytt sandslott med blomtäcke över.
Femtio meter bort ligger ännu en soldat i en kista, omgiven av sina närmaste. Där brinner känslorna på utsidan istället. En kvinna slänger sig över liket, hennes make, och skriker från magen så det ekar över stan.
– Varför, varför? Jag vill begravas med honom. Jag vill ligga bredvid honom!
En soldat får bända loss fingrarna så att de kan stänga locket.
Gravgrävarna fortsätter till nästa hål.
Till nästa pappa.
