Nate, 27, lever i tunnlarna under Las Vegas
Publicerad 2024-11-05 15.14
LAS VEGAS, NEVADA. Brunnslocket står på glänt.
Fem meter ner, i ett kvavt, kompakt mörker, under Las Vegas glittrande neonskyltar och lyxkasinon, bor Nate Henry, 27 – en av stadens tusentals hemlösa som söker skydd i underjorden.
Bland tunnelfolket.
– Här slipper man all skit som pågår där uppe, säger han.
– Shine a light!
44-årige Bent Nowak sveper med ficklampan ner i hålet.
Långt där nere ligger tillknycklade tomburkar och bitar av gammal matta.
Ljudet studsar mot betongen, men inget svar.
Han ropar igen.
I tunnelns djup hörs ett hundskall, och Brent klättrar försiktigt ner.
På botten, på det fuktiga betonggolvet sitter en ung kille i vitt linne på huk, placerad på en skumgummiplatta. Han heter Nathaniel Henry, men kallar sig för Nate.
En strimma ljus faller från brunnshålet, medan resten av omgivningen är så svart att han knappt kan se sin egen hand.
Det påminner om en hundra år gammal fängelsehåla.
– Det är inte så farligt här nere, säger Nate och kelar med hunden Louie i knät.
– Här slipper jag all skit som pågår där uppe. Jag har bara honom att oroa mig för. Och mig själv.
Sin City
För de flesta av de 40 miljoner turister som besöker Las Vegas varje år är ”Sin City” synonymt med glamour, lyx och fest. Inne i de femstjärniga kasinohotellen kan storspelare slösa tiotusentals dollar på roulette under en enda kväll. Men bara några meter ner, under den glittrande ytan på The Strip, lever Nate, i en parallell verklighet – en värld som få känner till.
Där slingrar sig stadens underjordiska labyrint, ett 100 mil långt tunnelsystem byggt för att leda bort regnvatten och skydda Vegas från översvämningar, ett område känsligt för plötsliga skyfall. Men många hemlösa har gjort dessa utrymmen till sina hem, trots livsfarliga förhållanden.
De senaste fyra åren har Vegas bedrivit klappjakt på hemlösa, där det är förbjudet att sitta, ligga eller campa på offentliga områden. Den som bryter mot reglerna riskerar att gripas, och upprepade domar kan leda till fängelse.
Trycket har tvingat många ner i underjorden; bort från polisens blickar – och från ökenstadens obarmhärtiga hetta, där temperaturen kan nå 50 grader. Här, i tunnlarnas svala mörker, finns skydd från sommarens stekande sol och vinterns kyla.
I denna skuggvärld ställs några av de mest akuta ekonomiska frågorna inför USA-valet på sin spets – bostadsbrist, stigande levnadskostnader och minimilöner som knappt räcker till.
Dessa utmaningar har lett till en dramatisk ökning av hemlösa i USA. Bakom krisen gömmer sig dessutom andra stora problem, som syns tydligt i tunnlarna: det växande opioidberoendet och den psykiska ohälsan.
”Gud har satt mig här”
Brent Nowak sätter sig på huk och låter ficklampans ljus svepa över den kalla marken. Han arbetar för Shine A Light, en organisation som besöker tunnlarna varje vecka för att hjälpa stadens hemlösa. Han räcker över en påse med förnödenheter till Nate – batterier, strumpor, vatten och Narcan, ett motgift mot överdoser.
Hunden trycker sig närmare och tigger om närhet. Nate stryker honom lugnande över ryggen, och för en stund känns mörkret mjukt och stilla.
För honom började resan hit, ner i tunneln, 2018. Inom loppet av en månad dog båda hans föräldrar; först hans pappa, sedan mördades hans mamma.
– Efter det började jag med droger, och det blev en nedåtgående spiral, säger Nate.
– Vad använder du? frågar Brent.
– Fentanyl.
– Skrämmer det dig inte?
– Det gör det.
Såg vännen dö
Nate har haft flera överdoser nere i tunnlarna. Hans flickvän Ashley har räddat honom upprepade gånger. Bara för två månader sedan dog deras granne Tony, en nära vän, nere i tunneln. Nate försökte rädda honom, men förgäves. Han hörde hur det lät som om Tonys lungor fylldes med vatten. Det var skrämmande, och fick honom att tänka.
Han vill ut.
– Men just nu har Gud satt mig här. För att göra mig ödmjuk.
Jobbade på restaurang
Nate visar runt i sovrummet, ett tält nere i tunneln. På golvet ligger en madrass, intill står ett bord fullt av hudvård, en bit aluminiumfolie och pillerburkar. En basketboll ligger på golvet.
Det sticker i näsan av rök och sopor. Utanför tältet har Nate en eldstad där han ibland steker pannkakor. Han klarar sig på statliga matkuponger och genom att laga andras cyklar. En gång i tiden hade han ett jobb på en klassisk familjeägd restaurang där han lagade hamburgare och pommes frites.
Han saknar det.
Tryggheten.
– Ja, ärligt talat. Jag skulle hellre jobba än att sitta här.
Nate har sina bra och dåliga dagar – ”som vem som helst”. Det ständiga mörkret har han lärt sig att uthärda, så länge han har batterier till lamporna.
Man vänjer sig, som med allt annat, säger han. Att turister slösar stora summor på spel och nöje bara ett stenkast från hans hem i kloakerna gör honom ingenting.
– Men de vet inte vad vi går igenom här nere, säger han med en mjuk, nästan ohörbar röst.
– De kanske ser det på TV eller på nätet, men i slutändan kommer de aldrig att förstå förrän de lever det själva, du vet? Jag är glad att de slipper.
Byter parti
Nate är väl medveten om att det är presidentval i USA. Han tror att den som vinner kan göra skillnad för ekonomin och hemlösas situation. Förra gången röstade han på Joe Biden. Men de senaste åren har varit fruktansvärda, för alla, säger han.
Därför har han bestämt sig:
– Jag kommer definitivt att rösta på Trump i år. Han är vad folk i USA behöver just nu.
Han känner inte till att Trump föreslagit att hemlöshet ska vara olagligt.
”Våra en gång stora städer har blivit omöjliga att leva i, osanitära mardrömmar, överlämnade till hemlösa, drogmissbrukare och de våldsamma och farligt störda. Vi låter många lida för några få som är djupt sjuka” sa Trump i fjol.
Nate Henry tycker att Trump verkar för amerikanernas bästa, han är ”for the people” – en som inte är en del av det traditionella politiska systemet.
Att en person som bor i en kloak tycker att en mångmiljardär, som bott i ett guldtorn på Manhattan, är folklig kan överraska många, men Nate menar att Trump har en stil som fler kan relatera till. Han kan inte mycket om sakpolitiken kring varken Harris eller Trump, utan det handlar mer om ”viben” som den tidigare presidenten utstrålar.
– Hans energi och vibe är fantastisk. Man kan inte sätta en etikett på honom.
Trumps guldhotell
På andra sidan gatan, vid tågspåren, syns Trumps guldiga hotell i Vegas torna upp sig i fjärran.
Nära finns ett tältläger för hemlösa. London, 40, delar ett utrymme under filtar och presenningar med sin flickvän. Tidigare bodde han i tunnlarna i fem år. Det var farligt där, särskilt när störtfloderna kom efter regn, vilket ledde till att hemlösa dog där nere varje år. Dessutom präglades platsen av våld.
– Det var ett helvete, säger London.
– Mörkret var för mycket för mig. Det var deprimerande, frustrerande. Man måste alltid ha batterier.
På marken ligger ett anti-Trump-skynke som de tagit, inte för att den var politisk, utan för att den var praktisk. De bryr sig inte om politiken. Varken Trump eller Harris kan hjälpa dem, säger London medan han håller skateboarden under armen.
– Gör det skillnad liksom? Vi kan nog bara hjälpa oss själva.
En gång i tiden hade London ett ”normalt liv”. Det var kämpigt, säger han. Två jobb, bland annat att städa fritöser, men han lyckades knappt få ihop 3 000 kronor i veckan.
– Jag kämpade alltid med att betala hyran. Nu verkar det som att man måste vara minst två för att ha råd med en lägenhet.
Han har rätt. Hyreshöjningarna skenade efter pandemin, vilket har fått tusentals att lämna Vegas-området. För den som saknar ett socialt nätverk kan vägen till gatan gå snabbt.
Både Trump och Harris har försökt vinna delstaten Nevada med vallöften som ”ingen skatt på dricks” för att nå låginkomsttagare.
Plånboksfrågor har blivit den mest avgörande frågan för många väljare i årets val. Men London tvekar om billigare bacon och sänkta hyror verkligen påverkar deras situation. På sätt och vis har de valt att vara hemlösa säger han. Han och flickvännen Janelle, 34, sätter sig tätt intill varann. Han önskar att de hade råd att gifta sig.
– Vi måste bara få ihop 70 dollar till äktenskapsbeviset.
Stöttat hundratals
Organisationen Shine A Light grundades av ett gäng vänner som själva har bott i tunnlarna och nu vill ge tillbaka. De har hjälpt omkring 360 personer ut bara i år, och över 1 300 genom åren.
Brent Nowak kan relatera starkt till de hemlösas berättelser; han levde på gatan i ett årtionde och kämpade med drogmissbruk.
– Jag skulle fortfarande kunna vara där ute, säger han.
– Det krävs hårt arbete för att inte hamna där igen.
Organisationen uppskattar att mellan 1 500 och 2 000 personer bor i tunnlarna, men det är en flyktig livsstil, och därför svårt att veta exakt.
– Vår största styrka är att vara konsekventa, att fortsätta finnas där i någons liv. Att låta dem veta att vi är här när de är redo att ta emot hjälp, säger Brent.
Men det tar tid för många att ta sig ut.
För många är gemenskapen nere i tunnlarna den enda de har. Deras familj.
Det är kyligt; vinterns första dag i Vegas.
Brent Nowak lyser med ficklampan mot tältduken nere i tunneln och lämnar en påse med varma kläder utanför.
På sängen väger Nate Henry halskedjan han fick av sin pappa i handen; den är en påminnelse om ett annat liv. Han föreställer sig en annan plats om tio år, långt bort från tunneln.
– Jag känner folk som varit här i tjugo-trettio år, de har knappt sett dagsljus. Det är galet. Jag vill göra bättre ifrån mig, än att vara där jag är just nu.
– Vad säger du om att ta emot hjälp i dag? frågar Brent Nowak.
”Mitt hjärta kan stanna”
Vi kan hjälpa, säger Brent. Med papper, kontakter, läkare och nyktert boende. Nate tvekar. Han vill, men måste prata med sin flickvän först.
– Vi har pratat om att ta oss härifrån, men det känns som om hon alltid vill stanna. Jag måste få in det i hennes huvud; ”Mitt hjärta kan stanna. Shit is real.” Hon tror det är en fantasi, men det är verkliga livet. Vi är verkligen här nere, och går igenom skiten, säger han.
– Det verkar ibland som om jag är den enda i vår relation som vill att vi ska ha det bättre.
Nate ser sig omkring. Han är 27 år, och hoppas att han har många år kvar att leva. Han tänker att han kanske kan åstadkomma något stort i världen, och är kapabel till något bra.
Om han hamnat här, då kan han också ta sig härifrån, tänker han.
Oavsett vem som sitter i Vita huset.
– Den här livsstilen är inget för någon.
