Christina, 68, har tvingats vänta på hjärtoperation sedan februari

Joanna Górecka

helskärm

Redan i början av året bedömde läkare att Christina Brännström, 68, snarast behövde en ny aortaklaff. Sedan kom coronapandemin och Christina är nu en av tusentals som får leva i ovisshet i väntan på operationstid.

– Jag oroar mig jättemycket för framtiden. Jag känner mig bortprioriterad och bortkopplad, säger Christina.

Redan 2016 konstaterades att Christina Brännström hade ett blåsljud i hjärtat. Då fick hon höra att det inte var någonting att oroa sig för. När hon åter var på undersökning i februari i år visade det sig att en dramatisk utveckling skett på fyra år. Läkare konstaterade att Christina behövde en livsnödvändig operation snarast.

Sen kom corona.

En av coronapandemins följdeffekter är att 3 000 operationer har fått skjutas upp eller ställas in när Region Uppsala förberedde sig för att ta emot coronapatienter, något P4 Uppland tidigare rapporterat om.

Christina Brännström har förståelse för prioriteringen av resurser – hon har tidigare jobbat som distriktssköterska vid Uppsala Kommun.

– Det har jag gjort med glädje, det gjorde jag tills jag var 67 år gammal. Jag anser att de gjorde rätt att bromsa allt när corona var som värst och all tillgänglig intensivvård behövdes. Den tiden behövdes för att ta hand om pandemins akuta offer. Jag tycker inte att det var fel. Men vad händer med mig nu?

”Jag törs inte röra mig”

Christina hade hoppats att hon skulle få en operationstid i augusti. Istället fick hon slutligen en ny tid i november – men inte för en operation, utan för en ny bedömning.

– Jag blev så ställd. Jag väntade ju på att få en tid för en livsnödvändig operation, jag trodde att det äntligen skulle bli av. Inte att jag skulle behöva undersökas igen. Det betyder ju att jag kommer få lämna prover långt senare och vem vet hur längre det nu dröjer innan jag får operationstid?

Christina har även grundsjukdomen MS. Medan hennes hälsa har blivit allt sämre har hon fått sluta med fysioterapin.

– Jag har börjat få kraftiga yrselanfall fast jag sitter ned, så rehabiliteringsmedicinska mottagningen ville inte hjälpa mig något mer. Jag riskerar nämligen att tuppa av vid fysioterapin i mitt tillstånd. Jag är orolig. Jag törs inte röra mig, snart sitter jag nog i rullstol.

Besviken på Region Uppsala

Nu hoppas Christina att få hjälp i Stockholm. För två månader sedan bestämde sig nämligen Christina och maken för att flytta från Uppsala till Rönninge. Delvis handlade beslutet om att komma närmare sönerna och deras familjer – men hon uttrycker också att besvikelsen mot Region Uppsala spelade in i flytten.

– Det här med operationen var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag oroar mig för framtiden, inte bara för min skull utan för alla som fått stå tillbaka med sina vårdbehov, framför allt rehabilitering. Det var undermåligt redan tidigare och nu tror jag att det blir en enorm vårdskuld. Jag hoppas på en remiss till Karolinska och att jag blir prioriterad där.