Måste barn dö för att samhället ska reagera?
Rattfylla är brottet alla glömmer bort – utom de anhöriga
Varje dag kör 15 000 fulla och höga människor på vägarna. Det finns absolut inget häftigt eller actionfyllt med det, bara tragik.
Sånt är brottet rattfylla: sjaskig vardag.
Men den största tragiken är att det krävs att barn dör, för att vi ska inse vidden av problemet.
Det bortglömda brottet. Amfetaminmissbrukare som påtända vettlöst skramlar runt i glesbygden. Män som ofta saknar körkort och skolbetyg men har ett digert brottsregister. Och en dag råkar ett barn eller någons lillasyster med dinglande reflexer på jackan passera just där och då, i det fasansfulla ögonblicket.
”Efteråt är allting för sent” som Stig Dagerman skrev i sin berömda novell Att döda ett barn, författad 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
Måste barn dö innan samhället reagerar? Krävs fall som Elsa, 14, i Orsa? Eller Erik, 13, som var på väg till bandyträningen i Nacka och letade efter vantarna innan han cyklade iväg den där kvällen?
Det verkar så.
Rattfyllorna är de bortglömda, bortprioriterade brotten.
Det är inte ens mina ord – poliser uttrycker sig så själva.
I Helena Trus och Johanna Rapps viktiga granskning blir det isande tydligt att samhället nonchalerar de livsfarliga fylleförarna. Och därmed sviker även dem som drabbas.
Trus och Rapp berättar till exempel att drograttfyllornas offer har fördubblats på bara några år. Samtidigt har antalet trafikpoliser minskat. De som finns kvar ska även jobba med uttryckningar och annat. Det säger sig självt att alkomätaren får ligga och damma: antalet utandningsprov har halverats senaste decenniet. ”Vi har inte tid att jobba med trafik” säger en polis som är gruppchef i Stockholm. I delar av Norrland gasar knarkpåverkade runt på vägarna medan antalet poliser minskat från 30 till två i yttre tjänst.
Skulle de stöta på någon som verkar hög på droger får svensk polis inte topsa och ta salivprov i trafiken, till skillnad från kollegorna i grannländerna Norge och Danmark. Sverige ligger nämligen efter med lagstiftningen här.
Kanske har politikerna glömt bort även det.
Eller så genererar det bara större rubriker om resurserna fokuseras på gängkriminella, förortsstök och migrationsvågen, än på gråtrista saker som trafiksäkerhet. Hårdare tag-mantrat verkar i alla fall inte gälla den som använder sin skrotfärdiga Volkswagen Polo som ett skarpladdat vapen på väg E45.
De säger ofta att de inte minns, rattfyllona. Det blev bara svart.
De säger ofta att de inte minns, rattfyllona. Det blev bara svart.
Brottet som alla tycks vilja förtränga ur minnet.
Bara den som förlorade sitt barn, sin mamma eller en vän där och då, kommer aldrig glömma.
LÄS FLER ARTIKLAR I GRANSKNINGEN:
De fortsätter köra rattfulla – efter att ha dödat
GRAFIK: Här kördes de ihjäl av rattfyllerister
Här är männen som dödar på fyllan
Erik, 13, dödades på väg till bandyträningen