Björn Natthiko Lindeblad om reaktionerna: Nästan för stort
Hyllas stort efter sitt ”Sommar i P1”
Uppdaterad 2022-01-18 | Publicerad 2020-07-22
Efter Björn Natthiko Lindeblads ”Sommar i P1” har det kryllat av hyllningar och beröm på sociala medier.
Hans berättelse har berört och väckt känslan av liv – fast det handlade om döden.
Reaktionerna upplever han själv som en vänlig tsunami av ”tummen upp”.
– Det är en blandning av “herre jesus, vilken fin roll jag får ha i dessa människors liv” och “jag kan nästan inte ta in det”, säger han.
Den före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblads andra Sommar har redan nått över en miljon lyssningar.
Björn. En man som själv känner sig som en ganska vanlig människa inombords.
– Till skillnad från vad många kanske tror, så är jag inte en person som vaknar på morgonen och det första jag tänker är: ”Jag har mycket att komma med”, säger han.
När han skulle presentera vad årets sommarprat skulle handa om, sammanfattade han det väl.
Han inledde: ”Mitt sommar kommer att handla en hel del om döden. Om varför jag tycker det är värdefullt att inte vända sig bort ifrån döden”.
I programmet, som spelades in ungefär två veckor innan det släpptes, berättar om när han fick beskedet om att han har ALS. Den obotliga sjukdomen som sakta bryter ner kroppens nervsystem. Han pratar om sin pappas död.
Som en vänlig tsunami
Döden. Det är inte ett ämne som alla uppskattar. Precis som det är med alla ämnen egentligen. Det som passar en del, passar inte en annan. Men Björn hade en vision med vad han ville att lyssnarna skulle känna när de hört honom prata.
– Ja, innehållet handlar huvudsakligen om döden, men jag hoppas att man känner sig mer levande när man har lyssnat, säger han.
Och hur människor har reagerat, känt och tänk efter att de lyssnat till Björn Natthiko Lindeblads andra Sommar, har han fått ta stor del av både under och efter att programmet sänds i radio.
Han säger att han upplevt det lite som en vänlig tsunami av ”tummen upp”.
– Människor hörde av sig och sa att de grät – men att de behövde det. Det var som att de gillade att de grät.
”Det blir nästan för stort”
En del beskrev hur de först ställde sig tveksamma till att lyssna. De vill inte bli påminda om döden, de är inte intresserad av döden, de vill inte lyssna på en människa som dödssjuk – det låter inte attraktivt. Men efter att det blivit en ”snackis” hade de lyssnat ändå. Och de har sedan tackat Björn för att det inte alls var som de först tänkt sig.
Hur känns det att få höra sådana saker?
– Alltså det är en blandning av “herre jesus, vilken fin roll jag får ha i dessa människors liv” och “jag kan nästan inte ta in det”. Det blir nästan för stort.
Samtidigt poängterar Björn att han har vänner som tar ner honom lite på jorden.
– Jag hade en “killkväll” med mina äldsta vänner. Då sa de att ”jaja, du gjorde ett jättebra sommarprat, men när man läser kommentarsfält låter du ju som en Jesus”.
– Det fick mig bara att garva. Men det är också sånt som gör att jag måste umgås med dem.
I sommarpratet nämner Björn Natthiko Lindeblad en rad personer som står honom nära. Sin mor. Sina bröder. Sin fru Elisabeth, och hennes två barn. Han berättar också hur det krävt en viss fingertoppskänsla när man ska prata om sådana saker som han valt att göra, när andra personer är väldigt inblandade.
– Speciellt i det här läget i mitt liv, så vill jag ju absolut inte sjösätta något i det offentliga rummet som någon som står mig nära känner sig djupt obekväm med, säger han.
Kom överens om att lyssna på varsitt håll
Björn berättade för sina nära att han skulle prata om dem, men erbjöd ingen att lyssna på programmet i förväg då han kände sig trygg med innehållet han valt att dela med sig av.
– Samtidigt var jag ju väldigt nyfiken på om de skulle tycka att det var bra.
Ja, hur har responsen från personerna i din närhet varit?
– Vi har ju en sån där “jag och mamma och bröderna”-sms-slinga. Och där kommenterades det friskt under sommarpratet. Jag förstod ganska snart att det är lugnt, de tycker bara att det här var fint och kul och bra.
– En av mina bröder kommenterade också varje låtval och skrev något snäll som “åh, vad kul att bli påmind om när vi badade i Rhenfloden i Basel”.
Björn och hans fru Elisabeth hade kommit överens om att inte lyssna tillsammans.
– Jag ville inte att hon skulle behöva känna att jag satt där pejlade över vad hon tyckte.
Medan Björns fru satt kvar hemma, åkte han själv iväg med bilen. Satte sig under ett träd, vid en kyrkogård med vacker utsikt över havet, och lyssnade från bilstereon.
– När jag kom hem så var det väldigt härligt att se Elisabeth lysa upp och säga “det här var ju fantastiskt fint, och du sa så himla fina saker om mig”.
– Det var en härlig känsla. Det var viktigt för mig att få säga de saker jag sa. Som en slags hyllning.
”Min riddare i skinande rustning”.
Uppdatering 220118: Björn Natthiko Lindeblad är död