Shahidas hemliga uppgifter röjdes – strax efter mördades hon

Linda Hjertén

”Det är bråttom. Vi måste gömma en tjej”.

Det är augusti 2023 och 22-åriga Shahida måste få akut hjälp att fly från sin släkt.

Knappt åtta månader senare hittas Shahida död – vad hände egentligen den unga kvinnan som bara ville leva ett liv i frihet?

Den 4 maj 2024. En fiskare ser något märkligt vid den populära lilla badviken utanför Lessebo.

Något ligger vid vindskyddet.

– När jag hörde att en kropp hade hittats i Lessebo förstod jag direkt. Att det var hon. Att de hade kommit åt henne.

Det är Antonia som berättar.

Hon blickar ut över vattnet.

Det har gått sex månader sedan hennes vän Shahida, 22, hittades död här och i dag vittnar ingenting om vad som hände här den majnatten.

En urdrucken vinflaska ligger i en eldstad bland kol och grenar.

Höstlöven singlar sakta ner mot sjön Läen.

Här i det småländska samhället Lessebo tillbringade Shahida större delen av sitt liv.

Antonia och flera andra av Shahidas vänner hade försökt nå henne dagen innan hon hittades död. En sms-kedja hade bildats. Ingen fick tag i henne.

Exakt vad som hände Shahida utreds fortfarande, åtal kommer troligtvis någon gång framåt vintern. Men klart är att tre av hennes släktingar sitter häktade misstänkta för mord och grovt gravfridsbrott.

Antonia lärde känna Shahida för några år sedan, när Shahida gick på gymnasiet.

Shahida, som hade kommit från Afghanistan när hon var elva år, var en sprudlande kraft som ville göra bra ifrån sig i skolan.

– Hon hade bus i blicken och ofta ett stort leende. Men jag märkte att det fanns ett mörker där bakom också. Jag förstod snabbt att hon hade det tufft hemma, säger Antonia.

Sakta men säkert började det krypa fram att Shahida levde under strikta hedersnormer, något som även slås fast i en personutredning om en av de häktade som Frivården gjort.

Hon berättade enligt Antonia hur hon inte tilläts ha samma frihet som sina bröder. Hon fick inte träna på gym eller gå till och från skolan utan ledsagning av någon i sin släkt.

Även Shahidas ekonomi kontrollerades – lönen från de olika extrajobb hon hade vid sidan av skolan gick till familjen.

Hon var också tvungen att bära hijab hemma, enligt vännerna.

– Hon tränade i smyg och hon sminkade sig i smyg. Hon fick gömma den hon egentligen ville vara, säger Antonia.

Det här är något som Shahida inte var ensam om. Enligt docent Astrid Schlytter tror man att 240 000 personer lever under hedersförtryck i Sverige. Främst barn och ungdomar. 

Shahida berättade för flera vänner att framförallt en av hennes släktingar utsatte henne för både fysiskt och psykiskt våld.

Flera orosanmälningar gjordes om Shahidas hemsituation.

– Hon levde i ett fängelse. Hon såg hur andra tjejer i hennes ålder levde och hon ville ha det så med. Hon ville vara fri, säger vännen Malin.

Fick lämna allt och fly

Och det var nära att bli så.

I fjol, efter att situationen hemma blivit ännu mer ohållbar, tog Shahida det svåra beslutet att fly och lämna alla hon älskade och kände bakom sig.

Karin i Uppsala minns hur Antonia ringde henne en dag. De känner varandra efter flyktingvågen 2015 då de ingick i ett nätverk av frivilliga landet över som hjälpte ensamkommande barn.

– Antonia sa: ”Det är bråttom. Vi måste gömma en tjej. Känner du någon norröver?”

Två timmar senare hade Malin i Boden 135 mil bort gått med på att ta emot Shahida.

Shahida klev av på Kallax flygplats den 23 augusti.

– Hon var ett fullständigt vrak, jätterädd. Hon hade stora kala fläckar på huvudet, hon tappade hår eftersom hon burit hijab i stort sett dygnet runt. I början hade hon ofta panikångestattacker. Och så saknade hon sin mamma och sina småsyskon otroligt mycket, säger Malin.

Men det tog ändå bara några veckor för Shahida att börja anpassa sig till det nya livet. Till friheten.

Hon kom Malin och hennes familj nära. Hon skaffade snabbt ett jobb inom äldreomsorgen och så sin första egna lägenhet bara ett stenkast från Malins hus.

Hon fick ett gymkort och testade på att rida.

– Och så lärde hon sig cykla. Hon hade aldrig fått cykla för sin familj, säger Malin.

I Boden fick Shahida även snabbt hjälp av polisen och socialtjänsten. Hon fick en skyddad folkbokföringsadress och valde själv att byta för- och efternamn.

Shahida fick även samtalsterapi genom kommunen och vågade till slut berätta om det hon menade att hon varit med om under hela sin uppväxt. Om våldet, förtrycket och känslan av fångenskap.

– När hon började prata så var det som ett vattenfall. Det bara rann ur henne, säger Malin.

Malin hjälpte Shahida att anmäla en av släktingarna för det våld han utsatt henne för.

Men när utredningen fortskred vill Shahida inte längre medverka. Hon var rädd att släkten skulle hitta henne.

– Jag vill lägga ner allt, hur ska jag kunna bevisa något? sa hon till Malin.

I stället började hon planera för sin framtid. I smyg hade hon gift sig enligt muslimsk tradition med en ung man i Tyskland som hon hade lärt känna via en chatt i ett spel online.

Under flera år hade de byggt upp en vänskap via nätet som övergick i kärlek.

Men Shahidas familj accepterade inte äktenskapet. Enligt vänner var Shahida rädd för att de egentligen ville gifta bort henne med någon i Afghanistan.

Shahidas make kom och besökte henne i Boden under några veckor och planen var att han skulle flytta ihop med henne i Sverige.

Antonia träffade dem tillsammans när hon hälsade på i Boden.

– Han var en otroligt fin kille och de var väldigt kära. Jag minns när jag kom dit. Shahida hade en rosa dunjacka och såg ut som en lycklig skumtomte, säger hon.

Men så en dag i januari knackade det på Shahidas dörr.

Familjen hade hittat henne

Hur Shahidas skyddade uppgifter röjdes vet ingen ännu.

Men först kom en familjemedlem upp till Boden. Och några veckor senare kom fler.

– Hon blev väldigt rädd av detta och det var som att luften gick ur henne. Nu skiter jag i det här, sa hon. Jag är röjd och ingen kan hjälpa mig, säger Malin.

Malin och hennes familj försökte desperat övertyga Shahida om att stanna kvar, att absolut inte återvända till Lessebo.

Men Shahida sa att hon inte orkade fly mer. Nu ville hon stå upp för sig själv. Hon skulle övertyga sin släkt om att hon hade rätt att leva sitt eget liv.

Hon kände också att hon hade ett vapen – att polisen visste vad hon utsatts för och att om det hände henne något så skulle de agera.

– Det var som att hon tappade allt säkerhets­tänk. Jag blev helt förtvivlad när hon gav sig av, mina föräldrar försökte till och med handgripligen stoppa henne från att gå på tåget. Men hon åkte ändå, säger Malin.

I slutet av april åkte Shahida tillbaka hem till Lessebo efter att ha varit hos maken i Tyskland i nästan två månader. Hon sa att hon planerade att skaffa en lägenhet i Kalmar dit hon ville flytta med sin mamma och sina yngre syskon.

Shahida bodde hemma i sitt flickrum i drygt en vecka. Hon ordnade lägenhet och jobb i Kalmar och började packa för flytt.

Hon hann jobba en arbetsdag – sedan hittades hon död.

– Det kanske är lätt att döma henne för att hon återvände men man måste förstå att hon saknade sin mamma så kopiöst. Hon vägrade förstå det man inte borde behöva förstå – att hennes egen släkt kanske ville döda henne, säger Karin.

Karin är kritisk till att inte mer gjordes av samhället innan Shahidas död. Det fanns flera orosanmälningar om Shahidas situation, varför skulle det krävas att tre kvinnor från olika delar av Sverige klev in för att ge akut hjälp?

– Det var också svårt att hitta någon ABC-information om hur man hjälper en kvinna i hennes situation. Om jag hittar en knöl i mitt bröst vet jag steg för steg vad jag ska göra, men inte här. Det var egentligen i slutändan GAPF

Riksorganisationen GAPF jobbar mot hedersrelaterat våld och förtryck.

De har följt fallet och haft kontakt med flera av de som kände och försökte hjälpa Shahida.

Sara Mohammad på GAPF säger att det för henne är glasklart att Shahida levde under hedersförtryck.

– De har begränsat och kontrollerat hennes liv och nu kanske även dödat henne för att upprätthålla sin heder.

Hon säger att det finns en rad punkter och signaler som de på GAPF brukar uppmärksamma för att detektera hedersproblematik. Som att man inte får vara med på skolgympan, att man inte får ha vilka kompisar man vill eller gifta sig med vem man vill.

– Om en av punkterna på listan uppfylls kan det vara hedersvåld, men inte i alla ärenden. Och hela listan kommer inte kunna prickas av i varje fall. Det finns tjejer som inte bär hijab och har korta kjolar, men som samtidigt inte får följa med på skolresa eller ha sex före äktenskap som även de lever under hedersförtryck, säger Sara Mohammad.

Shahidas släktingar nekar till mordet på henne – även till att hon skulle ha levt i en hederskontext. Exakt vad som hände och vem som gjort vad kommer inte framgå förrän ett eventuellt åtal väcks.

Om Shahidas släktingar mördade henne är ju frågan varför? Varför fick inte Shahida leva det liv hon själv valt?

– Man brukar säga att Gud är stor men hedern är större. Att blod är tjockare än vatten men heder tjockare än blod, säger Sara Mohammad.

Men om de som hedersmördar tycker att de gjort rätt, varför nekar de oftast till mord?

– I deras värld så har de inte gjort något fel för de vet att det finns ett kollektivistiskt värdesystem som klappar åt det de gjort, de har ju återupprättat sin kränkta heder. Sen ska ett svenskt rättssystem in och ge dem ett straff och det är något de inte kan förstå då de ju anser att det är de som blivit kränkta till att börja med. Därför måste de ljuga i rättssalen medan de i andra sammanhang kan berätta om det, säger Sara Mohammad.

På GAPF har man länge efterlyst att myndigheter som socialtjänsten och familjerätten, och även domstolarna, ska bli bättre på att se hedersrelaterat våld eller förtryck och att våga väga in det i sina beslut och domar.

– Man är rädd att bli stämplad som rasist eller att stigmatisera någon, men i stället låter man de här kvinnorna leva kvar i utsattheten. Här måste kvinnors rätt att få leva ett fritt liv gå före vår egen rädsla, säger Sara Mohammad.

Shahidas vän Karin håller med. Hon känner att Shahida och tjejer som henne blir svikna dubbelt – först av sina familjer och sedan av samhället som inte griper in.

Hon efterlyser en mekanism där personer som Shahida får hjälp.

 – När hon återvände hem borde hon ha fått direkt hjälp med ny skyddad identitet och ny skyddad bostad. Jag känner sådan förtvivlan och ilska över att samhället en gång till lät en flicka sätta livet till, det får inte ske igen.

På kyrkogården i Lessebo är Shahidas grav en av de färskaste.

Den är full av blommor och små hälsningar från hennes många vänner.

På kyrkogården i Lessebo är Shahidas grav en av de färskaste. Den är full av blommor och små hälsningar från hennes många vänner.

”Älskade ängel”.

”Bästa vän”.

För Shahida var älskad av många, även uppskattad på de många arbetsplatser hon hade vid sidan av skolan.

Vännerna saknar henne och sörjer att hon aldrig fick chansen att leva det liv hon ville.

– Hon talade några gånger om att utbilda sig till barnmorska. Men det hon mest ville i livet var att leva i frihet och med den människa hon själv valt, säger Malin.

Och den människa hon valt, maken i Tyskland, sörjer även han.

– Det går inte en dag utan att han tänker på händelsen. Han och Shahida hade en mängd framtidsplaner som fullständigt krossades och aldrig nu kommer kunna bli verklighet, säger hans målsägandebiträde Soren Abbaszadeh.

Fotnot: Malin, Karin och Antonia heter egentligen något annat.