Forskning som gör mannen överflödig
Uppdaterad 2019-10-28 | Publicerad 2018-10-12
Kinesiska forskare har lyckats med konststycket att få två musmammor att bli föräldrar till en kull med till synes helt friska musbarn. Någon hanne var alltså aldrig inblandad. Att tekniken ska komma att användas på människor anses dock vara helt uteslutet.
I korthet utgick forskarna från stamceller från ett musembryo av honkön och modifierade dessa omogna celler med hjälp av crispr-teknik, så att de förvandlades till vad som kan liknas vid spermier. Det vill säga celler med bara hälften av den genetiska uppsättningen. Dessa spermier användes sedan för att befrukta en hona. Sammanlagt föddes 29 musbarn som alla alltså hade två biologiska mammor. Och hittills verkar mössen ha klarat sig fint.
Detta är inte första gången som forskare har skapat möss med hjälp av två musmammor. Redan 2004 lyckades japanska forskare med samma sak, men de kinesiska forskarna gick längre, bland annat genom att de förändrade arvsmassan med hjälp av tekniker som inte fanns då.
En av varje
Att ha föräldrar från samma kön eller till och med samma individ är dock inte unikt. I naturen finns lite allt möjligt. Bland reptiler, groddjur, fiskar och fåglar finns det arter som har förmåga att bilda ett embryo från en obefruktad äggcell. Fenomenet kallas för partenogenes, som på latin betyder jungfrufödsel. I praktiken är det bara vi däggdjur som envisas med att det alltid måste finnas en av varje – det vill säga både en hanne och hona – för att det ska bli barn.
I den forskning som nu presenteras i tidskriften Cell Stem Cell tog forskarna ett ägg från en hona samt en haploid embryonisk stamcell från en annan. Det vill säga två celler som redan innehåller hälften av den normala genetiska uppsättningen. Men för att de båda skulle fungera tillsammans var forskarna tvungna att modifiera ett antal gener, något som genomfördes med hjälp av så kallad crispr-teknik som gör det möjligt att genomföra mycket precisa genetiska förändringar.
Forskarna gjorde även samma sak, fast med utgångspunkt från två pappor, men dessa ungar överlevde inte.
Frågetecken
Forskningen väcker en rad frågetecken. Inte minst eftersom ingen ser hur detta ska kunna användas på människor. Detta av den enkla anledningen att riskerna är för stora och de etiska invändningarna för många.
– När du ändrar i generna så kan du få oavsiktliga sidoeffekter. Du kan förändra en sekvens som det inte var meningen att den skulle förändras, säger Azim Surani, utvecklingsbiolog vid University of Cambridge till National Geographic.
Sonia Suter, professor i juridik vid George Washington University i USA och specialist på bioetiska frågor, säger till tidningen:
– Vi måste tänka riktigt hårt, som samhälle, hur hög eller låg tröskeln ska vara för att vi ska göra den här typen av forskning.
Forskarna själva, däremot, utesluter inte att tekniken kan komma till användning på människor.
– Vi kan inte utesluta det, i framtiden, säger Wei Li, en av författarna till den aktuella studien.