Förlåt – jag hällde kaffe över sura tantens väska
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varför inte använda den här spalten till något vettigt för en gångs skull? Varför inte ta tillfället i akt och säga förlåt till människor man varit ondskefull mot i livet?
Jag börjar med arga tanten på Arlanda. Jag vill verkligen be henne uppriktigt om ursäkt för det jag gjorde mot henne vid incheckningskön på Terminal 5 för några månader sedan.
Det var tidigt på morgonen och jag stod med min första kopp kaffe i handen. Jag skulle till Ecuador och var förväntansfull och munter.
Framför mig stod en kvinna i den övre medelåldern. Jag skötte mitt och hon skötte sitt. Plötsligt vände hon sig om, tittade på mig, betraktade min kaffekopp, såg ner på sin egen resväska som stod på golvet. Och så sa hon: ”Jag vill inte att du spiller kaffe på min väska, tack så mycket.” Och jag blev alldeles ställd av denna dumhet.
En människa i den övre medelåldern hade just snäst åt mig som om jag vore en liten snorunge. Hon hade tittat på mig, kommit fram till att jag nog var typen som SKULLE KUNNA spilla kaffe över andras väskor och sagt åt mig i rent preventivt syfte. Och jag undrade: Varför skulle jag spilla kaffe på hennes väska? Jag är 30 år gammal. Jag är nykter. Och jag har ingen muskelsjukdom. Ändå behandlar hon mig som om jag redan hällt kaffe över den där förbannade väskan.
Tantens tillrättavisning gjorde mig sur. Jag menar att på det sättet får ingen tilltala mig. På det sättet tilltalar man på sin höjd sina egna barn – så länge de är under 10 år gamla. Tyvärr blev jag så paff att jag inte fann orden. Den dräpande kommentaren uteblev. Jag sa bara ”jaha” och sedan var det för sent.
Sura tanten spände blicken i mig en sista gång, nickade och vände sig framåt igen och väntade på att det skulle bli hennes tur. Men jag kunde inte släppa detta.
Jag ville ge igen på något sätt.
Så när tanten gjort sitt i incheckningen och tog tag i handtaget på sin dragväska och gick iväg, så tog jag två kvicka steg efter henne. Jag hällde alldeles ljudlöst en generös skvätt kaffe över hennes väska och tassade kvickt tillbaka i kön.
Jag har tänkt på det där mycket sedan dess. Jag ångrar mig. Jag fick ingen kick av att hälla kaffe på hennes väska, Jag kände bara tomhet efteråt. Och ånger. Nu ber jag om ursäkt. Väskan var ju fin och du verkade ju vara så rädd om den. Hoppas tant läser detta och att hon kan ta emot en uppriktig ursäkt.