20 ÅR EFTER MUREN: Kvinnan som störtade det största imperiet

Del 1: Anna Walentynowicz

Peter Kadhammar

GDANSK. Anna Walentynowicz heter kvinnan som störtade historiens största imperium.

Hon var kranförare på Leninvarvet i polska Gdansk och kämpade för arbetarnas rättigheter. När hon fick sparken i augusti 1980 gick hela varvet ut strejk.

Så föddes den fria fackföreningen Solidaritet. Det blev början till slutet för Sovjetunionen och de kommunistiska staterna i Östeuropa.

Det är svårt att förstå att den här kvinnan störtade ett imperium.

Anna Walentynowicz är så liten, hon når mig knappt till armhålan, och hon blir ännu mindre av att hon på en gammal människas vis går böjd. Hon stödjer sig på en krycka.

Spontant tycker man att det borde märkas om en människa har spelat en världshistorisk roll. Om inte på personen, en gammal dam är trots allt bara en gammal dam, så på miljön omkring henne.

Men Anna bor kvar i den lägenhet hon tilldelades av partiet 1952, när bostadshuset på Grunwaldzkagatan var nybyggt och hon var en ensamstående, 23-årig mor.

På den tiden var Boleslaw Bierut president och ordförande i kommunistpartiet. Vem minns honom? I Sovjetunionen härskade fortfarande Josef Stalin. Honom minns desto fler.

Bor kvar i lägenheten

Vi sitter en stund vid det brunlaminerade bordet i lägenhetens enda rum. Vid detta bord har de alla pratat och konspirerat: Lech Walesa, som blev Polens förste president efter kommunismen, Lech Kaczynski, som är president nu, paret Gwiazda som fortfarande tycker om att vandra i bergen…

Jag frågar var hon fick kraften ifrån. Hur orkade hon kämpa år efter år?

– Jag hade en svår barndom, ett hårt liv. Jag ville att min son skulle få det bättre.

Min fråga är förstås omöjlig, men om Anna ska finna något kort, lämpligt svar ligger barndomen nära till hands. Hennes far dödades av bomber under kriget, hon vet inte om det var tyska eller sovjetiska. Hennes bror greps av sovjetiska soldater och har aldrig återsetts. Hennes mor dog i en hjärtattack när sonen fördes bort.

”Jag hade en svår barndom”

Vi far ner till varvet som blev Annas liv och öde. Hon har satt på sig en fin blommig blus och grå dräkt. Det är inte ofta hon kommer hit längre.

1950 var det en befrielse att stiga in genom portarna. Anna var då en fattig, knappt läskunnig flykting från den del av Polen som hade införlivats i Sovjetunionen.

Varvet gav henne utbildning, arbetet skänkte henne människovärde. Jag har aldrig hört en människa tala med sådan sensualism om den tunga industrins ljud och bilder:

Metall mot metall, lyftkranarna som gav signal, lastbilarnas motorer, gnistor runt männen som svetsade…

Det hette Leninvarvet efter ryska revolutionens ledare. Efter kriget var det ryssarna som bestämde i Polen.

Anna utbildade sig till svetsare och arbetade så hårt att hon blev en elitarbetare, stachanovit. Hon erbjöds medlemskap i kommunistpartiet men tackade nej. Hon kände sig inte värdig.

”Det gör ont i hjärtat”

Det dröjde inte länge förrän hon såg att partiets fraser om frihet och jämlikhet stämde illa med verkligheten. Några var friare än andra och somliga mer jämlika. Anna höjde sin röst på personalmöten, hon protesterade mot orättvisor, krävde förbättringar i arbetsmiljön.

Arbetskamraterna började respektfullt kalla henne fru Anna.

Hon rör sig förvånansvärt kvickt med kryckan inne på varvsområdet. Vi står på kajen och jag räknar till 23 stora kranar runt oss. Alla utom en står stilla, de är som förstenade urtidsdjur från en annan geologisk period.

– Här pulserade av liv, säger Anna. Det gör ont i hjärtat när jag ser detta.

Hon talar med en ljus, sjungande röst.

Hon började bråka på 1950-talet, fortsatte på 60-talet och stred sig igenom 70-talet. Varvsledningen försökte omplacera Anna och säga upp henne. Hon vann tvisterna. De försökte chikanera henne genom att påstå att hon smugglade in vodka på arbetsplatsen. Alla visste att det var lögn.

Säkerhetspolisen förhörde, hotade och låste då och då in henne i 48 timmar. Anna stod på sig (och krävde lön för tiden hon satt i finkan, vilket hon fick: realsocialismen var aldrig helt lätt att förstå sig på).

I slutet av 70-talet var hon med och bildade en liten grupp tillsammans med bland andra Lech

Walesa. Deras mål var att så småningom skapa en riktig fackförening, fri från den officiella där kommunistpartiet bestämde.

Njöt inte av striderna

Polen ingick i det kommunistiska blocket som styrdes av Sovjetunionen. Det sträckte sig från Centraleuropa till Japanska sjön, från norra Ishavet till Centralasiens öknar: ett imperium präglat av grå tristess och en allestädes närvarande säkerhetspolis.

Skulle Anna och hennes vänner rå på det?

Den ambitionen hade de inte. De hoppades kunna förbättra förhållandena på arbetsplatsen, kanske få lite att säga till om.

Svetsröken skadade Annas lungor, hon utbildade sig till traversförare. Hennes gamla verkstad, W3, är en tvåvåningsbyggnad i mörkt tegel. Här gjorde de vajrar och plåtdetaljer. Anna rycker i plåtporten, den är låst.

Hon går in genom en sidodörr där det finns en lucka med blå skylt över: ”Verktygsrum”.

– Det är ju fru Anna! säger en man i luckan.

Han skyndar för att hämta någon som kan öppna till verkstaden.

Nej, Anna var inte av sten. Nej, hon njöt inte av de ständiga striderna. Hon fick problem med nerverna och våren 1980 var hon sjukskriven ganska ofta.

Krävde ränta

Samtidigt försökte varvsledningen hålla inne ett ålderstillägg hon hade rätt till. Den striden vann Anna i arbetsdomstolen. Hon krävde ränta på pengarna. Domaren räknade ut att den skulle bli 7,5 zloty vilket var priset på en limpa.

– Det är mina pengar! sa Anna.

Möjligen var det den utdragna tvisten om ålderstillägget. Möjligen berodde det på strejkvågen som sommaren 1980 svepte över Polen. Varvets personalchef, herr Slaby, bestämde sig i alla fall för att ge Anna sparken.

Det var ett av historiens grövsta misstag.

Arbetarna på varvet inledde en strejk och krävde att fru Anna skulle få jobbet tillbaka.

En man går fram till Anna och kysser på polskt vis hennes hand. Han heter Ryszard Jozwiak och är en av dem som strejkade då, i augusti 1980.

– Jag var chaufför på elektromontage. Nu är jag pensionär och arbetar extra som vaktmästare.

Någon öppnar porten till den gamla verkstaden. Anna går in och ser upp i taket.

– Min kran!

Däruppe satt hon i en trång hytt och körde traversen. Nu är verkstaden nedlagd, fylld av bråte. Anna går försiktigt över golvet.

– Det är ju bara skrot kvar…

Solidaritet växte ur strejken

Leninvarvets direktör, herr Gniech, hörde när verkstäderna tystnade. Han rusade ut och mötte ett demonstrationståg med ilskna arbetare. De bar plakat med fru Annas namn.

– Inga problem! ropade direktören. Hon är återanställd!

Det var för sent.

Strejken svällde, liksom arbetarnas krav.

Ur den strejken växte den fria fackföreningen Solidaritet där Lech Walesa blev ordförande. Polen fick under ett och ett halvt år en smula frihet, tills en general med mörka glasögon, Wojciech Jaruzelski, proklamerade krigstillstånd. Han stängde Polens gränser och spärrade in tusentals människor, bland dem fru Anna.

Men det gick inte längre att frysa tiden. I 1980-talets Europa fungerade inte en kommunistisk militärdiktatur.

Sovjetunionen förvandlades och liberaliserades under den nye ledaren Gorbatjov och i Polen gav general Jaruzelski upp.

I juni 1989 tillät han de första någorlunda fria valen i Östeuropa efter andra världskriget.

Början till slutet

Solidaritets födelse var början till slutet för kommunismen, det var början till slutet för historiens största imperium.

Allt började med denna kvinna, Anna Walentynowicz, som ända sedan dagen hon klev in på varvet 1950 var en arbetarhjälte: först för kommunisterna, sedan för kommunisternas motståndare, sedan…

En svarvare som strejkade 1980 går fram till henne. Han heter Wojcich Roman och är 53 år.

– Varvet har blivit ett friluftsmuseum, säger han. Vi är inte många kvar.

– Har det blivit bättre eller sämre? frågar jag.

– Svårt att säga. Nu är det kris och de vill sänka våra löner. Vi är timanställda. Går vi inte med på lönesänkning mister vi jobbet.

– Polisterrorn har bytts mot ekonomisk terror, säger Anna.

En kroppsarbetares hand

Besöket på varvet är slut. Om det har visat något är det väl att historien inte går framåt som en rak linje; inte bakåt heller för den delen.

Vi säger adjö och jag tar Annas hand. Den är stor, en kroppsarbetares hand, men den är mjuk.