Myten lever vidare

Serbisk folkmassa begravde sin "hjälte" Milosevic

Peter Kadhammar

POZAREVAC

När han kom var det i en begagnad likbil från Tyskland, för konkursboet efter Jugoslaviens siste president saknar medel till en ny bil.

Konkursboet är inte privat - Slobodan Milosevics familj gjorde sig förmögen under hans år vid makten - utan tillhör alla serber.

Ingen president i Europa efter andra världskriget pratade så mycket om nationell enighet och värdighet som Slobodan Milosevic, och ingen skapade så mycket splittring och förnedring. Den enighet serberna fick var den gemensamma fattigdomen och värdigheten var bara en förljugen dröm.

Bara självömkan kvar

De sista anhängarna som stod i kylan på de ojämna, spruckna trottoarerna längs Tobaksgatan i Pozarevac i går var fattiga men fortsatte att nära drömmen. De var den sista resten av Slobodan Milosevics aggressiva nationalism, men av aggressiviteten finns mest självömkan kvar.

Människorna på trottoaren var gamla och lika slitna som staden, där den söta koldoften var tung i den råa luften. Många av dem höll upp bilder på sin döde ledare. De föreställde en gråhårig, arrogant och självsäker man, som bar en slips i en serbiska flaggans färger.

Hans ansikte var rödbrusigt. Det skvallrade om en man som hade problem med hjärtat och det var hjärtat som till sist dödade honom.

Men även i sin död skapade Slobodan Milosevic en ny myt, för hans anhängare lever på myter.

- Slobo! Slobo! ropade de när den begagnade likbilen sakta körde gatan fram mot det lilla Frihetstorget.

De kastade rosor framför bilen.

För dem kunde Slobodan Milosevic inte dö en banal, vardaglig död. Hans frånfälle måste rymma ett offer, och helst en konspiration. Sålunda slog talare efter talare på Frihetstorget fast att någon, som benämndes "de", tog livet av Slobodan Milosevic, och folkmassan svarade:

- Mördare! Mördare!

Enligt nyhetstelegrammen var de 20000. De stod på en gata som inramades av två längor trevåningshus i kommunistfunkis från 1960- eller 70-talet.

Rappningen föll av väggarna.

- Slobo, serben! ropade de.

Bara gangsters lyckades

De lyssnade på företrädare för Milosevics socialistparti och en serbisk general; på den österrikiske författaren Peter Handke (som under de jugoslaviska sönderfallskrigen i början av 1990-talet hjälpte till att spä på den serbiska offermyten); på en rysk general som anträdde det lilla podiet, täckt av billig röd sammet, i full uniform. Han hälsade folkmassan med kommunisthälsningen, en knuten näve.

Det var en snurrig samling talare som samlades kring ett mischmasch av fraser om nationell enighet och jämlikhet. Men få samhällen torde vara så ojämlika som det serbiska. Under president Milosevic var de enda framgångsrika företagarna cigarettsmugglare och andra gangsters.

Oense om schlagern

Den återstående nationella enigheten fick måhända dödsstöten förra lördagen, samma dag Milosevics hjärta slutade slå, då Jugoslaviens två sista delrepubliker Serbien och Montenegro inte kunde enas om vilken sång som ska företräda dem i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Offermentaliteten rymmer alltid en god portion sentimentalitet. Sålunda tog den ryske generalen fram ett litet rött sammetshjärta med två näpna utsträckta armar. Krigaren höll upp det lilla hjärtat mot folkmassan.

Det hjärtat hade Slobodan Milosevics änka Mirjana Markovic och hans son Marko skickat med från Moskva. De kunde inte själva infinna sig till sin makes och faders begravning, ty bägge är efterlysta för diverse kriminella aktiviteter.

Vilar under linden

När mörkret föll och ett kallt regn började dugga, fördes Slobodan Milosevic till sista vilan, i trädgården till det hus där Mirjana Markovic växte upp, under den gamla vackra linden, där de kysstes för första gången.

Vid foten av linden, under en häll av blankpolerad granit, vilar nu Slobodan Milosevic, född i Pozarevac 1941, död i häktet för misstänkta krigsförbrytare i Haag 2006. Hans älskade Mirjana gömmer sig undan rättvisan i Moskva, men hennes namn finns redan inristat i stenen.

Slobo väntar på henne.