Fortsätter – med livet som insats

Lisa Röstlund

Hot om dödsstraff, massakrer och militära flygplansbombningar.

Men demonstrationerna fortsätter.

Varifrån får det libyska folket sitt mod?

Desperation, grupptryck och unga mäns riskbeteenden, anser experterna.

I tisdags dömde general Gaddafi alla demonstranter till döden i ett tal till nationen. Samtidigt fortsätter militärens massaker och flygplansbombningar mot fredliga demonstranter. 1 000 personer kan ha dödats i landet under de tio dagar upproret pågått.

Ändå fortsätter protesterna.

Och allt fler rapporter kommer in om politiker och militärer som deserterar. Piloter som uppges ha skjutit ut sig själva ur stridsplan, och låtit dem krascha i stället för att följa order om att bomba civila.

”Häpnadsväckande”

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, tar upp saker som normalt brukar behöva uppfyllas för att våga livet: desperation, att individer inte har möjlighet att klättra inom systemet i kombination med känslan av ett mål man ser som möjligt.

– Men det är ändå häpnadsväckande att människor tar sådana här risker. För oss i Sverige är det svårt att förstå – att jag själv skulle gå ut och riskera att dö, förlora min familj och mina barn, säger Torbjörn Tännsjö.

Henry Montgomery, professor i psykologi, ser kuraget ur ett gruppdynamiskt perspektiv:

– Det är ju egentligen helt obegripligt vad döden är. Om man upplever ett väldigt socialt tryck är döden mer abstrakt än rädslan för att framstå som en fegis, säger Henry Montgomery.

– De som ger sig ut i första ledet kan ses som särskilt modiga. Men de har sannolikt påverkats av utvecklingen i omvärlden, säger han.

Våldsam död

Men med tanke på att demonstranterna till stora delar består av unga män kan modet även förklaras av unga mäns riskbeteenden. Forskaren Birgitta Falk har studerat den svenska trafiken.

– Unga män är generellt den mest riskbenägna gruppen. De begår fler brott och dör oftare våldsamt. Så ser det ut över hela världen, säger hon.

Mycket handlar enligt hennes forskning om övertro på sin egen kapacitet, och resonemang om att döden händer andra, inte en själv.

– Det kan bero på hormoner och att den del i hjärnan som styr kontroll utvecklas relativt sent hos män. Jag tror på en biologisk, evolutionär förklaring i någon form. Människohjärnan har inte förändrats sedan stenåldern.